Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strindbergske Gert bokpräntare
13
vika, så behållen edra kedjor och avsägen er en frihet, vilken I ej ären
värdige» (s. 49). »Tänken på katakomberna», heter det upprepade gånger.
Även utanför Gerts roll märker man i Mäster Olof spår av Lamennais’
patos. Olof är i sina stora ögonblick en siare och apokalyptiker som Gert:
»Lämna mig icke, Lars» jag ser en ängel som kommer emot mig med en
kalk; hon går på aftonskyn därborta, blodröd är hennes stig, och hon
har ett kors i handen» (s. 11). Lamennais skådar i en liknande syn Guds
ängel: »Jag ser i väster en kvinna, dess öga är stolt, dess panna är blid,
hon drager med stadig hand en lätt fåra, och överallt varest plogbillen
gått fram, ser jag människosläkten lyfta sig, vilka anropa henne uti sina
böner och välsigna henne uti sina sånger» (s. 6). »Men jag fruktar ingen
annan Gud än Gud», svarar Olof Brask. Han känner sig som Daniel i
lejonkulan, då han skall bestiga predikstolen, och hans predikan gäller
friheten: »I skolen icke binda själarna» — »I ären fria, ty Gud haver gjort
eder fria» — »I viljen icke frihet, ve eder, det är synd mot den helige
ande!» (s. 77). Överhuvud inbjuder hela inledningsscenen med dess
bibliska stil till jämförelse. Den tvekande Olof får genom Lars kallelsen i
form av Herrens ord till Jeremias; han skall bli en stridsman med bibeln
som vapen. Lamennais hyllar i ett helt kapitel den unge krigaren och
välsignar hans vapen. Lars’ roll skulle med fördel kunnat övertagas av
Gert, och så har också faktiskt skett i en av omarbetningarna.1 Holger
Ahlenius har funnit en parallell till denna scen i Brandes’ uttalande om
Chateaubriands René.2 Likheten tycks slående, men förhåller det sig inte
så, att bägge ställena återgå på ett gemensamt mönster1?
Det må än en gång framhållas, att den ovan gjorda sammanställningen
inte nödvändigt behöver betyda en direkt påverkan, och att Strindberg
kunnat återfinna både dessa tankar och denna stil hos svenska författare.3
Blanches och Almquists romaner med deras utopistiska barrikadhjältar
böra kanske nämnas i främsta rummet. I Almquists Gabriele Mimanso,
som liksom Mäster Olof handlar om ett misslyckat mordförsök på en
kung, talas om Lamennais, och Louis Blanc införes direkt i handlingen,
där han inför de sammansvurna, som hylla skräckväldets metoder, för
den lugna utvecklingens talan. Trots den motsatta tendensen gå hans
ord med våldsammare patos igen i Gerts stora vision. »Sanningen talar
och skriver. En mening födes hos människorna. Hon växer och förökar
sig. När denna mening hunnit till liv hos flertalet av samhällets verkande
medlemmar, uppträder hon som makt. Hon förvandlar tankar, bruk och
seder; hon inträder slutligen, om också mycket motad, i lagstiftningen.
–-Yad blott en tänkte i Frankrike 1770, det tänkte tio 1780, många
tusen 1790, och nu är det den mest hemmastadda föreställning hos alla
de millioner, som i Europa yttra sig. Jag menar utopien om människans
rättigheter.»4 — Slutligen också ett ord om den redan förut nämnde
utopiske samhällskritikern Mls Mlsson Arbetskarl, psevdonym för
rådman N. H. Quiding, vars Slutlikvid med Sveriges lag utkom med första
delen 1871.5 Som nämnts, har Strindberg enligt egen uppgift läst den
1 Se Landquists utdrag ur omarbetningarna, II, s. 345.
2 H. Ahlenius, O. Brandes i svensk litteratur, 1932, s. 211.
3 A. Kjellén, Sociala motiv och idéer, I, 1937, särskilt s. 75.
4 Almquist, Saml. skr. utg. av F. Böök, XXIV, s. 107 f. Jfr Kjellén, a. a. s. 211 ff.
5 Om Quiding se Holmberg, G. H:son, En svensk utopist, 1909, där jämförelse göres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
