Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
21
nära berört Charlottes historia. Därefter kan hon lugnt låta Emilia och
Algernon försvinna ur synkretsen.
Dessförinnan har hon emellertid givit sig tid att redogöra för de
nygiftas hem, i vars inredning »intet utländskt fanns» utan »allt talade
svenska» —■ alltså samma ideal som skymtat fram i Axel och Anna — samt
meddela några praktiska vinkar. Liksom Eichardson ägnar hela senare
delen av Pamela åt att skildra det äktenskapliga hemlivets allehanda
detaljer, passar Fredrika Bremer på att ge några nyttiga råd, när nu ett
liknande tillfälle erbjuder sig. Det är här man möter hennes ibland
citerade ord: »Familien liknar på en gång ett poem och en maschin» (s. 13).
Den sida av hemlivet hon hittills mest uppehållit sig vid, var närmast den
poetiska. Nu vill hon gå realiteterna mera in på livet, och realiteten
framför andra, när det gäller att hålla maskinen i gång, är
»penninge-affairer-nas kloka och noggranna anordnande inom hushållet». Fredrika Bremer
har mycket bestämda åsikter i frågan och hon förstår att vältaligt
försvara dem: »En Fru bör ha sin egen kassa — stor eller liten, lik mycket.
Tio, femtio, hundra eller tusen riksdaler — allt efter tillgångarne —
men sin egen, för hvilken hon redogör — för sig sjelf. Viljen I veta
’hvarföre’ go herrar, som hållen edra fruar till att för er redogöra för
knappnålen och runstycket? Jo just i synnerhet och synnerligast för eder
egen höga ro och trefnads skuld. I fatten det ej? Nå väl! En piga slår
sönder en thekopp, en betjent låter ett glas gå i kras eller också falla
plötsligt i bitar både thekanna, koppar och glas, dem ingen har slagit sönder
o. m. s. Husfrun utan egen handkassa men som måste ha koppar och
glas tillstädes, kommer till sin man, berättar olyckan och begär litet
penningar för att ersätta skadan. Han puttrar på tjenstfolket, på frun, som
skall se efter tjenstfolket: ’penningar ja . . . litet penningar . . . penningar
växa ej uppå marken, regna ej heller ned från himmelen . . . flera bäckar
små göra en stor å’ . . . m. m. Summa, han lemnar litet penningar och blir
ofta vid mycket dåligt lynne» (s. 15). Den husfru däremot, som har egen
handkassa, behöver inte gå till sin make för sådana småsaker, hon har allt
i ordning »och husets öfverhufvud, som kanske med största lugn skulle
på en gång lemna bort tusen riksdaler, slipper att för tolfskillingar,
utpressade i fem repriser, förlora sitt lynnes jemnvigt, så oskattbart för
hela huset som för honom sjelf» (s. 16). Bakom skissen av den puttrande
familjefadern kan man förmodligen spåra patron Bremers drag. Hans
pedantiska småaktighet är väl omvittnad och han hörde säkerligen till
dem, som det inte var roligt att kräva tolvskillingar av, samtidigt som
han förde ett stort hus och utan tvekan offrade hur mycket som helst,
när det gällde barnens uppfostran eller hälsa. Fredrika Bremer hade
själv aldrig några egna medel att röra sig med i det förmögna hemmet
och kunde först genom målning och författarskap skaffa pengar till sin
välgörenhet. Hennes inlägg är typiskt för den praktiska realism, som
genomgår hennes skriftställeri, och det har tonen av en hj ärtesak —
skada blott, att hon inte infört den smågrälande äkta mannen direkt i
romanhandlingen. Inte minst personliga äro de avslutande raderna, där
hon talar om hur mycket gott en husmor kan göra med litet egna medel
och hur mycken glädje hon kan sprida: »För hvarje sannt qvinnohjerta
är det så obeskrifligt roligt att gifva — att känna sig lefva i andras
väl-fägnad och glädje — det är hjertats solsken och behöfves här i kulna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
