Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
25
dryftats, innan man gått att förverkliga dem, och det skulle långt ifrån
vara otroligt, att dottern Fredrika varit den, som kommit upp med
förslaget. Betecknande är i varje fall, att hon låter just barnen i Familien
H sköta om dessa små institutioner, vilkas motsvarighet syskonen Bremer
vid tiden för romanens utgivande började förverkliga på Årsta.
Som i det föregående framhållits, väntade publiken i första hand, att
Elisabeth, Den blinda, skulle få en mera framträdande plats i
fortsättningen av Familien H och att hennes dunkla gåta skulle bli löst. Alla
romantränade läsare måste ju ha förmodat, att hon skulle representera
det spännande inslaget i boken, och hennes historia är också den enda i
första delen, som direkt pekar framåt och kräver ett avgörande.
Visserligen förstår man, att även kornetten och Julie efter Emilias lyckliga
giftermål äro i tur att sättas in i handlingen, men ehuru ett par antydningar
givits om att Julies förlovning kan bli anledning till diverse konflikter,
förefaller allt tämligen lugnt på deras håll. Elisabeth däremot betecknar
från början det främmande och exotiska i den lugna familjeidyllen. Hon
hörde på ett helt annat sätt än de övriga till diktens värld, inte till
vardagslivets, och hennes kommande öden måste därför ha väckt den största
nyfikenheten.
»Hon skall så göra», hade också Fredrika Bremer svarat, när Franzén
gjort sig till tolk för läsarnas önskan, att Den blinda skulle »spela en role»
i fortsättningen (Brev nr 42). Det fanns skäl nog att villfara denna
begäran. Fredrika Bremer hade för avsikt att genom Den blinda säga något
mycket väsentligt, hon tänkte bikta en genomgripande själskris och sända
ut en varning till sina medsystrar. Det självbiografiska draget i
Elisabethfiguren har hon också villigt erkänt men samtidigt framhållit, att
hon inte vill bli identifierad med sin diktade gestalt. Till Böklin skriver
hon: »Underlig var hela min ungdom — jag hade en beständig känsla
af att hastigt och i nu kunna bli tokig. Ifrån 20 till 29 år utbildade sig
hos mig det tillstånd, som till en liten del är skildradt i Tröstarinnan och
en del af Elisabets historia i tredje d. Teck. Det var ej i följd (som någre
tro af mina Tekn.) af någon olycklig passion för någon viss person; min
älskade, den jag behöfde för mitt lifs bestånd, var harmonien i det stora
hela, var Gud i Menskligheten och frihet för mitt eget inre lif, som under
en huslig lefnad, som var verre än ett fängelse, ty det lade band på både
kropp och själ, blef allt mer förtryckt och afstympadt» (nr 88, 20 juli -32).1
Såsom framgår av brevets ordalag, har man att söka det
självbiografiska inslaget i det som är gemensamt för hjälten i Tröstarinnan och
Elisabeth. Bestyrkes detta därjämte av de strax efter Familien H nedskrivna
Sj. A., kan man tämligen klart få fram hennes syn på sig själv från tiden
kring 1831, då hon för första gången som en fri människa kunde blicka
tillbaka på det förgångna. I Sj. A. säger hon ju också, att hon tidigt
greps av »varmare känslor, ädlare begär, som alla buro passionens stämpel.
Min första kärlek var för mitt fädernesland. Jag älskade det såsom
Elisabeth i ’Teckningar ur hvardagslifvet’. I den målning hon gör af sin
ungdom och sina känslor har jag beskrifvit mina» (s. 93). Som förut an-
1 Orden »som någre tro» visa, att samtiden anat det självbiografiska underlaget.
Troligen åsyftas bl. a. Fredrika Bremers bekantskapskrets i Kristianstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
