Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Elof Ehnmark
tytts, låter Fredrika Bremer Elisabeth inleda bekännelsen om sitt liv i
Familien H II med en patetisk tirad om fosterlandskärleken:
»Fädernesland, frihet, ära! — hade jag kunnat lefva, strida och dö för er . . .jag
hade ej blifvit den usla, sjunkna varelse jag nu är. O hade jag varit en
man, skulle mitt hjerta ej utan frukt ha klappat för er, värdiga mål för
själens örnflygt! Denna låga, som nu förtär mitt brottsliga bröst, hade
då, tänd på edra altaren, brunnit en klar och helig offerflamma mot
höjden. Men nu! ... o huru olycklig den qvinna, som naturen gifvit en själ,
full af eld, känslostyrka och enthusiasm! Olycklig den qvinna, som ser
i den trånga krets, uti hvilken hon är kallad att stilla och enahanda lefva
och verka, blott ett glädjelöst tillstånd, ett fängelse, en lifvets graf»
(s. 75 f.).
Det citerade utbrottet har en något annan ton över sig i början än i
slutet. Inledningen verkar som en protest i trotsig fanfarklang.
»Fädernesland, frihet, ära» — det är revolutionskrigens heliga begrepp, tonande
i Marseljäsen och] de stolta stridsproklamationerna. Fredrika Bremer
fick något senare, efter den stora utrikesresan, möta liknande klanger i
ett diktverk, som just handlade om den enda kvinna, som vunnit krigisk
ära, nämligen Schillers Die Jungfrau von Orleans, vilken djupt grep henne
(Q s. 44); hon har säkert känt igen något personligt i Prologens berömda
slutrader:
Ins Kriegsgewühl hinein will es mich reissen,
es treibt mich fort mit Sturmes Ungestüm,
den Feldruf hör’ ich mächtig zu mir dringen,
das Schlachtross steigt und die Trompeten klingen.
På svenskt språk hade besläktade toner först slagits an av Kellgren, i
hans Cantate 1789 och även i de bekanta slutanmärkningarna till Man
äger ej snille. Kär Fredrika Bremer först greps av sådana känslor som dem
Kellgren talar om i dessa anmärkningar, var hon inte fullt tolv år
gammal. Det var när Södermanlands regemente våren 1813 inkvarterades
på Årsta före avresan till Tyskland, på väg till Dennewitz och
Gross-Beeren. Under tre veckor, berättar Charlotte, stannade de kvar, 1,000
man, officerare, kommenderande general och främst av allt
regementsmusiken. Revelj, korum och tapto gjorde mest intryck på barnen
Bremer, och hos Fredrika, vars håg även eldades av högläsningen ur
tidningarna, vilka numera fylldes av underrättelser från krigsteatern om
frihets-älskande nationers kamp för fosterland och ära, vaknade efter regementets
avfärd högspända planer på att följa sina kämpande landsmän. Charlotte
berättar, att hon t. o. m. begivit sig ut på vandring mot Stockholm i
hopp att någon lycklig slump skulle låta henne komma med (Q s. 28 f.).
Säkerligen hade hennes känslor fått näring också av den nya
patriotiska diktningen. Idunas häften voro fyllda av väckande maningar,
Landtvärnssången hade eldat till stordåd och 1812 var Sveas år. Tidens
hela representativa dikt eggade till handling och åter handling. Vad
Fredrika Bremer då erfor genom läsning av aktuell dikt och tidningarnas
notiser samt genom yttre händelser, vilka kommit henne in på livet som
aldrig förr, måste ha gjort ett överväldigande starkt intryck på henne.
Hela hennes väsen, allt det ursprungligaste inom henne manade till
handling, och faktiskt kom hennes liv, hur blygsamt och stilla hon än ville
gestalta det, att i sällsynt hög grad bli ett liv i handling. Hennes för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
