Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
29
liknande hennes egna diskuterades ute i världen och att hon själv på ett
alldeles nytt sätt kunde verka för sin sak. Det behövde inte längre bli
tal om reservationslös underkastelse. Fredrika Bremer har därmed
kommit fram till en ny, ehuru ingalunda förblivande position.
Fortsättningen av Elisabeths bekännelse berör ånyo den stormande
fosterlandskärleken. Nu komma de ord, som sedan upprepas i Sj. A. —
»Min första kärlek var mitt fädernesland» — och fraser, som säkert
inspirerats av den götiska diktningen: »hjeltarnes hembygd — Europas
Lejon». Också i Elisabeths fall är det Napoleonkrigen som åstadkommit
denna entusiasm. Men här få vi en bättre inblick i den besvikelse, som
freden innebar. »Freden gjordes och namnen fädernesland, frihet, som vid
skenet af krigets eldar lysa så bländande och klara, förlorade under
olivens skugga många af sina tjusande strålar. Äfven i mitt bröst förlorade
de sköna namnen deras magiska spännkraft, då med dem ej mera
förenades tanken på fara, kamp och ärofull död. [. . .] Verlden omkring mig
blef ännu mera hvardaglig och enahanda än förr. Men mitt hjerta blef
sig likt, ville lefva, ville verka; jag var som förr och mer än förr full af
begär att eröfra lifvets lysande höjder och blef af menniskor,
samhällsordningar, convenancer och förhållanden evigt återvist till mitt inte-lif.
Aldrig var en galerslaf olycklig som jag. [. . .] Jag lefde två varelser uti
en — och den ena var den andras plåga» (s. 79).
En liknande besvikelse måste Fredrika Bremer ha känt, när trupperna
drogo bort från Årsta och hon lämnades kvar i ett liv av förnyad
händelselöshet. Men då var hon ännu ett barn. Elisabeths känslor tolka därför
i ännu högre grad nästa stora besvikelse i Fredrika Bremers liv,
utrikesresan och den förnyade enformigheten efter hemkomsten. Det framgår
bl. a. av uttrycket »mitt inte-lif», som återkommer i Sj. A. s. 98: »Jag var
dömd till tystnad, till intet lif», samt av skildringen i övrigt av hennes
psykiska tillstånd vid denna tid, t. ex.: »Jag väntade på händelsernas
vink för att träda i verksamhet, men inga händelser inträffade. [. . .]
Känslan af plåga domnade ej, den blef med hvarje dag skarpare liksom
frosten under en tilltagande vinter. [. . .] År gick efter år förbi, allt
förblef sig likt.» En liknande depression, orsakad av den bristande
överensstämmelsen mellan önskedröm och vardagsvärld, har hon ju även
skildrat i Tröstarinnan.
Det finns också en viss likhet mellan Elisabeths familjeförhållanden
och författarinnans. Om sin fader berättar nämligen Den blinda: »Han
hade aldrig förstått, aldrig älskat mig, aldrig gjort mig lycklig! hvarföre
gaf han mig lifvet?» (s. 80)1 På liknande sätt måste Fredrika Bremer ha
tänkt om sin far, vars kärlek hon ju aldrig lyckades vinna. Däremot
undviker hon att yttra sig om Elisabeths mor, vilken säges ha dött vid
dotterns födelse. Det är betecknande, ty vid denna tid hade fru Bremer
upptäckt sin vittra dotter och just fått sola sig i glansen av hennes nya
berömmelse. Förhållandet dem emellan blev också bättre år från år. Med
ett behändigt grepp befriar sig alltså Fredrika Bremer från den besvärliga
uppgiften att skildra Elisabeths förhållande till sin mor, samtidigt som
hon gör sin hjältinna lika ensam i livet, som hon själv känt sig.
1 Liknande i Tröstarinnan s. 203: »Det var en tid [. . .] då jag hatade verlden och
mig sjelf — då jag önskade att ej blifvit född.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
