Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Elof Ehnmark
under ett onyttigt, sjukligt och glädjelöst lif — voro de rysliga
verklig-heter, som vid mitt uppvaknande slöto mig i jernhårda armar.» Ur detta
tillstånd, som direkt motsvarar Fredrika Bremers egna känslor under de
svåraste ungdomsåren (Sj. A. s. 98), räddas han av den milda systern,
som visar honom resignationens ensamt hållfasta väg: »förblif blott
under-gifven — och allt skall bli godt» (s. 224); »undergifvom oss — och allt
skall bli godt — undergifvom oss och friden skall nedstiga i våra
hjertan» (s. 226). Han lyder och räddas. Elisabeth följer passionens väg och
går under.
De synpunkter Fredrika Bremer här gör sig till tolk för, låter oss ana,
att lika häftig som hennes kris och lika mörk som hennes förtvivlan varit,
lika djupt har den religiösa väckelse, den mystiska upplevelse av det
gudomliga gripit henne, som blev hennes definitiva räddning. Allt hårt,
motspänstigt och häftigt inom henne tycks en gång för alla ha böjts och
brutits, och i själva bristningens ögonblick har hon förnummit den
underkastelsens frid, som kommer hennes livsinställning att helt förändras,
så att hon t. o. m. kan med påtaglig likgiltighet betrakta den jordiska ära?
som snart och över ali förväntan rik skulle komma henne till del.
Ungdomskrisen har utan tvivel varit avgörande för hela hennes liv. Den har
givit henne den underliga styrka, som sedan skulle utmärka henne; i
sitt väsens innersta är hon redan färdig och känner sig äga en överjordisk
trygghet — därför blir hon så stark, så oangriplig i sitt jordiska verk.
Efter krisen tycks förtvivlan och de häftiga revoltkänslorna för alltid
ha flytt ifrån henne, och hur ivrigt hon än i fortsättningen spanar,
spörjer och grubblar, vilar det över henne ett stort, starkt lugn.1 Den
reservations! ösa underkastelse inför ödet och samhällslagarna, som Fredrika
Bremer i Teckningar II och III uttalar sig för, innebär ju en det minsta
möjligas ståndpunkt, om frågan ses från kvinnosakssynpunkt. Men just detta
har bidragit till fastheten och den lugna kraften i hennes sociala livsverk.
Hon har börjat med att lösa det svåraste problemet: att finna räddningen
ut, även i de mest betryckta och förödmjukande förhållanden. Trots
alla svårigheter och allt motstånd skulle den senare striden mot samhället
för kvinnans rätt till frihet och utbildning bli lättare än den strid på liv
och död, som hon löst i religionens tecken. Den inre balans, som
Fredrika Bremer en gång för alla vunnit, har också gjort, att hon aldrig behövt
ta till eller ens kunnat tänka sig en pose à la suffragett. Hos Elisabeth
finns däremot åtskilligt av demonstrant och folkmötestalare. Detta är
något som Fredrika Bremer inte vill vara med om. Bevolutionär skulle
hon aldrig bli. Den kloka anpassningen, den stillsamma uthålligheten,
den klara blicken för det möjliga, det var hennes stridsmedel och med
dem vann hon sina segrar.
Emellertid bör det tillfogas, att Fredrika Bremer saknade
utsiktspunkter för ali kommande verksamhet, när hon skrev Familien H II. Själv
hade hon alltjämt planer på att bli sjuksköterska — alltså dock ett
handlingsliv och en verksamhet utom hemmet — men sina lidande
medsystrar kunde hon endast råda till resignation. Just vid romanens fullbordan
träffade hon så Frances Lewin, som introducerade henne i utilismens
läror med deras frejdiga lyckoprogram. Hon fick nu erfara, att problem
1 Jfr Hilma Borelius utmärkta studie Fredrika Bremer som ung, Ord och Bild 1913.
Jfr även Brev nr 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
