Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Elof Ehnmark
Kristus framträder ocli på deras fråga, om det finnes någon Gud, svarar
lian nekande. Han har sökt överallt i världsrymden utan att finna någon.
Skuggorna bryta ut i förtvivlan och försvinna. Då vakna de döda
barnen och fråga: »Jesus, hafva vi ingen far? och han svarade med en ström
af tårar: Yi äro alla faderlösa, I och jag, vi hafva ingen» (Fam. H s. 95).
Mme de Stael anför ytterligare en mening: kyrkan och barnen försvinna
vid dessa ord och hela världen skakar i sina grundvalar. Men dessutom
citerar hon Jean Pauls inledning till den underliga berättelsen. Han
säger sig där ha velat visa, hur skrämmande ateismen är; skulle han någon
gång komma att tvivla på sin Gud, vill han läsa om denna berättelse för
att återvinna tro och frälsning. Mme de Stael tillfogar, att Jean Paul
här demonstrerat ateismens oförmåga att hindra fruktan för eviga straff.
Ett liv efter döden utan Gud är fördömelse. Fredrika Bremer citerar ur
Drömmen endast höjdpunkten, scenen vid altaret, och hon gör det utan
kommentar. Hon tar alltså Jean Pauls historia till hjälp för att beskriva
kulmen av den fasa, som tvivlet för henne innebär och som hon själv en
gång genomlevat. Också beträffande Jean Pauls Dröm kan man
nämligen göra paralleller med t. ex. Tröstarinnan, där det heter: »’Låtom oss
dö!’ ropade jag i tanken till mina olycksbroder; ’låtom oss dö! . . . Då
blir allt slut ... vi ha ingen vårdande fader i himmelen’» (s. 213) och
vidare: »Yi lida ... vi lida! Yi ropa om hjelp . . . och jorden öppnar sina
afgrunder och himlen ser kall ned och gäckar oss . . . och hånskratt
skallar i rymden! Förtviflans natt betäcker oss . . . rofdjuret sitter vid vårt
hjerta och sliter stycke efter stycke . . . och gnager och gnager» (s. 221).
I Elisabeths fall kommer emellertid ingen tröstens ängel. Den blinda
förblir i mörkret. Detta beror inte på arten av hennes brott, ty en rätt
ånger måste öppna vägen till förlåtelse enligt den kristendom Fredrika
Bremer predikade, utan därpå att hon inte får del av, inte öppnar sig
för den kärlek, som ensam kan sprida ljus i mörkret. Den dystra
stämningen från Jean Pauls Dröm får dock inte dominera detta avsnitt av
Elisabeths historia. Beata Hvardagslag avslutar kapitlet med att avge
en personlig bekännelse av ljusare slag. Hon har förskonats från inre
skakningar och behållit sin barnatro. Endast ibland ha andra människors
olyckor »låtit mig se upp mot höjden med ett smärtfullt . . . hvarföre?»
(s. 97). Formuleringen sluter sig till Sj. As ovan citerade ord från den
stora krisen: »Förbittrad vände jag mitt öga från himmelen och frågade
med blicken fästad på natten af det menskliga eländet ett rysligt:
hvarföre» (s. 99) och till Tröstarinnan s. 213: »i mitt eget, i alla lidandes namn
upphof jag ett genomträngande, smärtfullt knotande rop och höjde
anklagande mina blickar till stjernorne.» För Beata är frågan varken
ryslig eller knotande. Hon representerar den Fredrika Bremer, som lyckligt
befriats ur krisen och med lugnare överblick kan se tillbaka mot det
förflutna. Detta framgår klart av Beatas efterföljande reflexioner:
»Menniskornas brott, smärtor och förvillelser kunna ej fördunkla Skaparens
godhet. Yi se blott en liten del. Menniskorna dö — förvandlas. Gud är
oföränderlig» (s. 98). Det är i ljuset av Herders förkunnelse om alltings
utveckling mot fullkomning som Fredrika Bremer här närmast velat lösa
problemet.
Så följer det sista kapitlet i Elisabeths stormiga historia. I full
överensstämmelse med hjältinnans karaktär inleder Fredrika Bremer denna slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
