Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
39
uppgörelse med en scen av uppskruvat patos och tårdränkt
sentimentalitet. Det är en hemsk ovädersdag. Blixtarnas väsande och åskans buller
avbrytas endast av Elisabeths sång, vari hon tolkar sin dödslängtan:
»O moder, o moder! / tag mig, o tag mig / bort ifrån verlden, / bort ifrån
plågan!» (s. 152). Samma dödslängtan förekommer i Tröstarinnan:»
Förinta mig ... jag är ett stoft inför dig . . . upplös mig . . . förmäng mig
med stoftet . . . förströ mig i vinden» (s. 211). Elisabeth känner, att
hennes stora dag har kommit. Hon begär att få föras ut i stormen, men där
sliter hon sig lös, och nu följer en scen »af ryslig skönhet». Kringvärvd
av blixtarna står hon på klippan under »vilda, hemska åtbörder», »lik
orkanens ande». Hon sjunger jublande sin dödssång; befrielsens och
glädjens dag är inne för henne. Scenen är tydligen en pendang till Elisabeths
presentation i romanens inledningskapitel, där hon i hänförelse sjunger
Ariadne på Naxos. Nu står hon själv i stormen på klippan, och nu
kommer också hennes Tesevs, översten. Men denna gång trotsar hon alla
hans befallningar. »Med oändlig ömhet» lägger hon armarna om hans
hals och ropar ut sin kärlek: »Med hela min varelses innersta, heligaste
lif har jag älskat dig — djup som hafvet men ren som himmelen var
min känsla. [. . .] Om vi hade lefvat i en verld, der ordet och gerningen
kunna vara oskyldiga som känslan och tanken ... o då hade jag lik en
klar och varm flamma kringslutit och kringstrålat din varelse . . .
genomträngt dig med salighet . . . brunnit en ren offerlåga blott för dig. Sådan
var min kärlek» (s. 159). Elisabeths förklaring är avsedd att vara av
lidelsefullt erotisk natur, men onekligen finns där mycket, som är talat
ur Fredrika Bremers eget hjärta: behovet av hängivelse och offer,
begäret att giva åt någon, som med glädje tar emot, att själv ge sig hän utan
att hindras och tystas ned. Kölden och kärleks! ösheten hade brutit ned
hennes hänförelse och släckt hennes eld. Mot dem går hon därför till
storms med ali sin förmåga, även om hon inte har Elisabeths erotiska krav
utan skulle nöja sig med Helenas stilla liv och harmoniska förhållande
till fadern.
Nu händer det emellertid, att även Elisabeth står vid den stora
vändpunkten. Översten bekänner i detta ögonblick, att också han älskat henne
men av sin moral och för att kväva sin böjelse tvingat sig att behandla
henne hårt och till synes kärlekslöst. Inför dessa ord faller Elisabeth
»lik en döende ned på jorden, i det hennes läppar hviskade med ett
obeskrifligt uttryck af sällhet: ’han har älskat mig!’» (s. 161). Allt förändras
inom henne, blir frid och lugn glädje och efter en känslofylld
avskedsscen dör hon en stilla död. Den blinda nådde alltså slutligen ljuset, och
det skedde, då hon fick visshet om att hennes kärlek inte brunnit
förgäves, att hon var älskad. Därmed får man bekräftelse på att Fredrika
Bremer i Elisabeths passion tolkat in sitt eget ömhetsbehov, sin längtan
efter värme, förtroende och godhet. Överste H är hennes dröm om
idealfadern, som gärna får vara fordrande, blott han samtidigt är kärleksfull
och öm. När hon ställer in honom i konflikten med Elisabeth, låter hon
honom även här, trots den hårdhet han tvingas till, sluta med att visa
sitt hjärtas värme. Han trycker den olyckliga till sitt bröst, kysser henne,
förlåter henne, viker inte från hennes sida mer. Skalar man bort allt som
är nödvändig fiktion och romantiska utbroderingar, kan man sålunda
gissa sig till en önskedröm om fadern. Kontrasten mellan den känslo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
