Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Elof Ehnmark
sig tillrätta, skulle hon inte ha utfört sin livsgärning. Oron och
otillfredsställelsen, som under ungdomsåren övergingo till ett — troligen
patologiskt betonat — lidande av svåraste slag, berodde just på att hon inom
sig kände krafter, som skulle göra henne till det stora undantaget, och på
att hon ägde egenskaper, som skulle leda henne fram till platsen som den
tredje bland Sveriges världsberömda kvinnor. Yare sig hon hade fullgoda
skäl eller ej till sin svartmålning av ungdomsåren — hon kände det i
alla fall så svårt, hon led så djupt och bittert, som hon själv skildrat det.
Att ungdomskrisen också utgjorde den avgörande, ojämförligt viktigaste
händelsen i hennes liv, var och förblev hon fullt medveten om, och det
bekräftas inte minst av de många självbiografiska skildringar hon under
de närmast följande åren författar. Redan i Axel och Anna börjar man
skymta något av hennes inre konflikt, liksom här och var i de övriga
första Teckningarna. I Ben Ensamna klär hon sitt livsproblem i
skepnaden av den hemlösa, förtryckta, beroende mamsellen, därefter varieras
motivet i Tröstarinnan, vars huvudperson visserligen är en man men
krympling och alltså oförmögen till självständighet och frihet, och
slutligen får Elisabeth, som visserligen är skön och talangfull men blir blind
och sålunda handlingsoduglig, i ännu mer romanartad form tolka hennes
egna djupaste konfliktanledningar och själslidanden. I sitt
skriftställarskap kommer hon alltså gång på gång tillbaka till samma tema, endast
varierat i nödvändiga symboliska förklädnader, gång på gång bär hon
fram vittnesbördet om sin egen frälsningsväg. Men det räcker ändå inte
för henne. Krisen var så genomgripande, att hon inte ens efter Elisabeths
historia känner sig ha skrivit sig fri från upplevelserna. Närmast för
egen räkning, i alla händelser inte direkt för offentligheten, nedskriver
hon strax efter Teckningar III under hösten 1831 sina Sjelfbiografiska
Anteckningar (publicerade 1868), där hon vill bikta sig direkt,
skoningslöst, utan förmildrande eller undangömmande hänsyn. Långt senare
säger hon härom, med anledning av att hon fått Malla Silfverstolpes
memoarer till genomläsning: »Jag har sjelf för flera år tillbaka skrifvit min
biografi, ämnad att framställa min själsutveckling och derföre att hänga
ihop med en religiös bekännelse, hvilken skall blifva mitt sista ord till
verlden, till mitt älskade, dyra fosterland; — jag trodde, att ingen skulle
kunna vara mer uppriktig än jag, så skoningslös i blottande af egna
svagheter och uselheter — blottande som målet allena kan helga, kan
förvandla från fulhet till skönhet» (23 dec. 1840, nr 341). Avsikten var alltså
inte att anklaga eller svartmåla — tvärtom är hon medveten om att
äga en förmåga att »djupt och odrägligt lida» (Brev nr 88) — utan att
skildra och förklara den märkliga inre omdaning, som beskärts henne,
att uppriktigt och hänsynslöst för sig själv framställa sitt inre liv för att
därigenom även kunna hjälpa och gagna andra. Den direkta
bekännelsen upprepar hon sedan i breven, så snart hon möter någon, för vilken
hon finner det av vikt, att sanningen om henne inte undanskymmes.
Först får Frances Lewin hennes förtroende (Brev nr 68) och sedan
naturligtvis Böklin (Brev nr 88), och båda dessa biktbrev bekräfta
uppriktigheten av Sjelfbiografiska Anteckningar liksom, mutatis mutandis, av det
offentliga författarskapets indirekta bekännelser.
Elisabeths historia står inte högt i konstnärligt avseende. Den är
teatralisk, överdriven, schablonmässig, för vår tids sätt att se rentav löjlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
