Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
43
i sitt uppskruvade patos och föga lämpad för Teckningar utur
hvardagslifvet. Men det är den som är det centrala i Familien H. För
romanförfattarinnan Fredrika Bremer var inte huvudsaken det välbalanserade,
det konstnärligt utsökta, det artistiskt fulländade. Huvudsaken var det
budskap, som hon kände sig tvingad att förkunna. Den revolutionerande
inre utveckling, som hon genomgått, var grunden till hennes
skriftställarskap och krävde att bli utnyttjad till medmänniskors hjälp och tröst.
Trots alla konstnärliga brister vittnar den självanklagelse och varning,
som Elisabeths historia innerst utgör, allra bäst om det väsentligaste och
betydelsefullaste i Fredrika Bremers gärning. Den vittnar om
personligheten bakom verket.
Den egentliga romanintrigen i Familien HII utgöres av kornettens
kärlekshistoria. I uppläggning och utförande visar den, att Fredrika Bremer
var väl insatt i tidens traditionella romanteknik, men också, att hon inte
kunde uppbringa tillräckligt personligt intresse för genrens obligatoriska
älskande par med ty åtföljande »kärlekshändelser».
Först kommer exposén, tillrättalagd för att väcka läsarens nyfikenhet.
Kornetten är ofta borta för att söka efter Linnéa borealis, men hans
intresse för den poetiska skogsblomman förefaller skäligen misstänkt. Nästa
avsnitt ställer saken i ny dager genom ett traditionellt
överraskningsmoment. Den övriga familjen, som rest på visiter, råkar ut för ett
vagnmissöde »på ett vildt och skogbeväxt ställe» (s. 50 ff.). Översten, som
nödvändigt vill ha en kopp té, beger sig till ett framskymtande ensligt
hus och träffar där två utsökt klädda, sydländska damer, tydligen mor
och dotter, som ta emot familjen i det annars torftiga hemmet. Och här
upptäcks även kornetten, vars Linnéa alltså visar sig vara den främmande
flickan, Hermina. Lösningen på den ena gåtan ger sålunda en ny. Man
får tills vidare bara veta, att det hemlighetsfulla herrskapet i skogstorpet
nyligen kommit till trakten, att de förefalla utfattiga men tydligen varit
välbärgade samt att herrn i huset visar sig lömsk och bister. Dylika
mystiska och plötsligt uppdykande personer voro ju vanliga i tidens romaner,
särskilt i de historiska; man har emellertid uppmärksammat, att
Fredrika Bremer samtidigt inflikat ett minne från den stora utrikesresan,
nämligen då hon på vägen mellan Stralsund och Bostock upptäcker en
liten stuga i skogen och tänker: »säkert bodde der någon interessant
skönhet, som förföljd af en orättvis verld der dragit sig undan flärden och
bekymren» och som skulle kunna bjuda på »enkla rätter af Honung och
mjölk» (Brev nr 1 s. 8).1 Både i resebrevet och romanen nämnes f. ö.
Don Quixote på just ifrågavarande ställen. Som tidigare antytts, har
Fredrika Bremer också låtit familjen Hs resa få en gestaltning, som på ett
iögonfallande sätt kontrasterar mot atmosfären i de Bremerska
familjevagnarna. Patron Bremers humör sjönk ju regelbundet under
nollpunkten, så snart något olycksöde inträffade eller klockslagen inte höllos;
överste H däremot visar »ovanlig munterhet» och höjer stämningen med
»komiskt skämtande» under vagnmissödet vid skogstorpet (s. 54).
Efter det första Elisabeth-kapitlet återvänder Fredrika Bremer till
kornettens historia i en sorts parabas, där hon redogör för sitt litterära
1 Hilma Borelius, Vägen till Hertha i kalendern Fredrika Bremers bild, Sthlm 1913,
8. 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
