Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Elof Ehnmark
själar» (s. 219). »Tålige lidande! hell eder! I uppenbaren Guds rike på
jorden och visen oss vägen till himmelen. Ur törnekransen på edra
hufvuden se vi eviga rosor spira» (s. 220). De tröstegrunder Fredrika Bremer
anför, äro ju den kristna religionens egna, men de äro också frukter av
bittra personliga erfarenheter. Hon skulle hålla fast vid sin här uttalade
mening och hon skulle få rika tillfällen att visa hållfastheten av sin tro —
närmast vid älsklingsbrodern Augusts tidiga död — men hon upphörde,
som brevväxlingen med Böklin ger vid handen, fördenskull inte att också
söka en förståndsmässig lösning på lidandets gåta.
Yid skildringen av kornettens sjukläger ha tydligen minnen och
känslor från Fredrika Bremers ungdom sprungit i dagen. I de nästan
samtidiga Sj. A. s. 94 säger hon: »Jag var ganska olycklig under min första
ungdom, och häftig, såsom jag var i allt, uppgjorde jag många planer
att bringa mig om lifvet, att sticka ut mina ögon o. s. v., blott för att
mamma skulle blifva ångerfull öfver sin stränghet; men det stadnade
alltid dervid att jag stod vid sjöstranden och tittade ned i vattnet eller
kände en liten stickning af knifsudden mot ögonstenen.» Kornetten
befinner sig i den avundsvärda ställning Fredrika Bremer fantiserat om som
ung och som hon så livligt drar sig till minnes. Han har blivit
förödmjukad, orättvist behandlad, oförstådd och kränkt i sitt innersta, och nu står
den ångrande fadern vid hans sjukläger. Kornetten får ge förlåtelse, får
åstadkomma försoning och mottaga den ömmaste kärlek, vilket allt
Fredrika Bremer förgäves längtade efter. Troligen är det för denna scens
skull som den annars så förstående översten, på f. ö. otillräckliga
grunder, hade fått avslå kornettens begäran om penninglån; i fortsättningen
visar han sig äga tillgångar att ställa allt till rätta och mer än så. Men
det är också en annan sak som författarinnan är angelägen om att
framhålla. Kapitlets — och romanens — viktigaste förkunnelse ligger i
följande uttalande: »I tider af sorg och betryck förena sig själarne. När
yttre olyckor storma in på oss — då sluta vi oss till hvarann, och det
är merendels vattnade af smärtans tårar som vänskapens och
tillgifvenheten skönaste blommor uppväxa. Inom famillen utplånar merendels
en gemensam olycka alla små stridigheter och misshälligheter för att på
en punkt förena alla sinnen, alla interessen. Det är i synnerhet, då döden
hotar en älskad medlem, som alla missljud inom famillekretsen tystna;
som blott harmoniska, om än sorgliga känslor röra alla hjertan, stämma
alla tankar och bilda en fridens vallmokrans, i hvilkens sköte den älskade
sjuklingen hvilar» (s. 221).
Liksom den lilla schismen i familjen H plötsligt försvinner genom
kornettens sjukdom och alla förenas och försonas vid hans bädd, hade
familjen Bremer samlats i endräkt och riktigt på allvar förnummit känslan
av gemenskap, när husfadern drabbades av sin sjukdom och avsomnade
»omgifven af sina vid hans dödssäng knäböjande hustru och döttrar»
(Sj. A. s. 104). Man lägger märke till att det i Famillen H sägs om
över-stinnan-modern, att hon »saknade styrka och rådighet att rätt vårda»
den sjuke kornetten (s. 220). Charlotte Bremer antyder något liknande
beträffande faderns sjukdom i de försiktigt formulerade orden, att
systrarna turades om att vaka, »under det att min mor, i allt hvad hon kunde,
äfven egnade honom sina omsorger» (Q s. 61). Även om förutsättningar
och omständigheter i övrigt äro olikartade, bestyrker den gjorda sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
