Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
49
manställningen, att Fredrika Bremer vid skildringen av kornettens
sjukdom bygger på egna erfarenheter.
Det ovan citerade uttalandet från romanen hör emellertid närmast
samman med vad Fredrika Bremer själv sagt vara Familien Hs egentliga
tendens. I brev till Brinkman (24 okt. 1831, nr 65) skriver hon med
anledning av Aftonbladets och andra tidningars recensioner, att »ingen
förstått, hvad jag velat säga med famillen H. Det är i korthet följande:
Familien är ett litet samhälle, innom hvilket (äfven innom det lyckligaste)
störningar, medförda af tidens och händelsernas omvexlingar måste
inträffa. Men om dygd, grundad på principer finnes hos famillens
öfver-hufvun, om kärlek och vänskap förena alla dess medlemmar, skall aldrig
söndring kunna uppstå. Så kan murgrönans ranka, sliten af stormen,
mista några qvistar, några blad, men blott himmelens dagg fortfar att
fugta dess rot, skall den ej vissna, och snart genom nya qvistar, friskare
blad ersätta de förlorade» (s. 152). Detta uttalande, vars bildspråk man
nog inte får pressa, pekar direkt på den här behandlade episoden i
romanen. Och ser man närmare efter, har Fredrika Bremer byggt
kompositionen så, att allt visar fram mot den. I det föregående ha tre
händelsekedjor följts parallellt. Den första är Elisabeths historia, som bl. a.
innehöll överstens bekännelse, att han älskar Den blinda. Den andra är
kornettens historia, som förde till ännu mer hotande konflikter. Den tredje
är Julies historia, som tills vidare mynnar ut i att översten vill tvinga
sin dotter att gifta sig med hennes ovärdige fästman. Alla dessa
förvecklingar visa sig alltså innebära en fara för harmonien inom familjen. Så
kommer kornettens olyckshändelse. Och när nu döden hotar honom,
försvinna alla stridigheter, känslan av gemenskap bryter fram och en
endräktig samling sker kring hemmets allt annat dominerande värde.
Därpå följer — då ju Elisabeths historia redan tidigare avslutats —
den lyckosamma upplösningen av de återstående konflikterna. Trots de
många inslagen av romanschablon i kornettens historia har således
Fredrika Bremer lyckats föra fram skildringen till en punkt, där hennes
personliga röst kan göra sig hörd och hennes allvar direkt inverka på läsaren.
Därefter sjunker hennes intresse märkbart och avslutningen blir
tämligen matt och i detaljerna otillfredsställande. Författarinnan laborerar
återigen med den gamla överraskningstekniken. Kornetten är
konvalescent och skall för första gången delta i familjens aftonsamkväm. Han
är festföremålet, kring vilken alla samlas, och små rörande familjescener
utspelas i typisk Fredrika-Bremer-stil. Plötsligt ljuder ett harpackord
och en ljus kvinnoröst uppstämmer en till kornetten riktad kärlekssång.
Efter sången leder översten in den änglasköna Hermina. Inför denna
överraskning avsvimmar kornetten, men han repar sig snabbt, varefter
de unga tu förenas.1
Sedan Fredrika Bremer sålunda låtit de unga tu få varandra, återstår
för henne den besvärliga uppgiften att lämna skyldig förklaring till
Her-minas oväntade uppenbarelse i familjen H. Hon låter det ske genom en
1 Det är möjligt, att denna scen influerats av C. F. Dahlgrens roman Aurora eller den
norrska flickan, Sthlm 1815, där hjältens och hjältinnans återförening sker på liknande
sätt. Hjälten har blivit sinnesförvirrad men Aurora kommer i hemlighet till hans hem,
och när han där får höra hennes harpospel, tillfrisknar han omedelbart. Som senare
skall visas, har Dahlgren varit av viss betydelse för Fredrika Bremer.
4—40155. Samlaren 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
