Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Elof Ehnmark
manens avslutning. För frieriet och bröllopet har Fredrika Bremer inte
haft något intresse.
Julies brev erinrar i stil och tonfall om den epistel, varmed hon i
romanens början inviterade Beata Hvardagslag till familjen H. Liksom det
första brevet presenterade överstefamiljen, ger det andra, som skrives
ett år efter de egentliga romanhändelserna, en liten skildring av de nya
förhållandena och de nya familjerna. Dessutom redogör Julie utförligt
för sin egen ställning. Hon har övervunnit sin vördsamma blyghet för
den lärde maken och ser med glädje, att hon alltmer vinner hans kärlek.
Hon har små graciösa skälmerier för sig mot honom — de allvarliga
ambitionerna ha sålunda inte minskat den tjusande behagfullheten — hon
bemödar sig om att sätta sig in i lanthushållningen, samtidigt som hon
är noga med att inte vårdslösa sitt yttre. Hon framstår kort sagt som en
fullkomlig idealkvinna, och Fredrika Bremer förefaller mycket ivrig att
ordentligt övertyga läsaren om att Julies äktenskap med den gamle
professorn är det lyckligast tänkbara. Man förstår också, att den saken
ligger henne varmt om hjärtat, eftersom Julies utvecklingshistoria i så hög
grad är hennes egen. Det personliga tonfallet ljuder alldeles särskilt
tydligt i följande rader i Julies Brev: »O Beata! huru mycket förädlar det ej
att vara förenad med en menniska, som man högt aktar och vördar och
som tillika är så god! Som Arvids hustru, hvilken intet-varelse hade jag
ej blifvit, hvilket icke-lif hade jag ej fört? Nu känner jag med innerlig
glädje mig med hvar dag stiga högre i min egen och i min mans aktning.
Det är en lycksalig känsla — att stiga!» (s. 260).
Samma befriande lyckoförnimmelse uppfyllde Fredrika Bremer under
den tid hon fullbordade Familien H och hennes glädje kändes desto större,
som den framträdde mot bakgrunden av det som hon just kallat sitt
icke-liv, präglat av frost och domning och »en känsla af att mögla» (Sj.A
s. 98). Ieke-livet var hennes term för den förslöande bundenheten och
overksamheten i hemmet, för den andliga svälten och för societetslivets
tröttande tomhet. I romanen är hon elak nog att låta en av de manliga
personerna bli representanten för detta icke-liv. Storsovaren och
stor-ätaren Arvid är karikatyren av det besynnerliga människoslag, som fann
tillfredsställelse nog i de stockholmska supéer, som hon så beskt
satiriserat i sin första bok. Professor L återigen symboliserar det nya andliga
liv, som Fredrika Bremer nu kan supa in som vårluft i sin själ. Han
inkarnerar Herder, de stora tänkarna och läromästarna, och gemenskapen
med honom kommer Julie att känna, hur hennes synkrets vidgas, hur
hon berikas och stiger. Därför aktar och vördar hon sin make. När
Fredrika Bremer sålunda viger sin hjältinna med sina egna nyförvärvade
intellektuella auktoriteter, är hon oförmögen att tänka sig annat än lycka
och harmoni i det annars så omaka äktenskap hon låter henne ingå. Ty
genom detta skänker hon Julie, som redan förut begåvats med en
romanhjältinnas alla traditionella behagligheter, hela den rikedom, som hon
bär i sin själ, sin egen lycka över de vidgade utsikterna, de klarnande
tankarna och den nyvunna friheten. Yad kan, tycks hon mena, en
romanhjältinna mer begära?
De övriga personerna i Familien H uppträda endast som bifigurer i
de tre ovan behandlade intrigerna. Två av dem äro värda att närmare
uppmärksammas, eftersom de först i romanens senare del träda tydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
