Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
55
uppstå inom mig — en ny verld öppnar sig för mig! Skulle jag kunna
genomvandra den vid en makes hand, som jag kunde älska och akta;
som med sitt hjerta besvarade den renade elden i mitt; som med sitt
förstånds klara ljus upplyste skymningen i min själ ...[...] o, då kunde
jag ännu bli en bättre varelse — och hinna ett mål, som jag ännu mer
anar än ser . . . Men med Arvid, se Helene, med Arvid . . . blir min verld
som ett skafferi — jag sjelf lik ett stycke möglande ost» (s. 176).
Situationen är ganska lik Fredrika Bremers egen. De omdömen hon
ger av sina friare i Sj. A., vittna inte om någon större tilltro till deras
förmåga att ta del av hennes intellektuella problem. Om systern Charlotte
tagit upp Fredrikas gamla argument och nu riktat dem mot henne, skulle
hon svara på ungefär samma sätt som Julie. En ny värld hade just gått
upp för hennes synkrets, och i den fanns det ingen plats för
äktenskapsfrågor. Vad hon kände sig behöva var inte en äkta make utan en lärare
och ledare, som kunde skänka reda, klarhet och målmedvetande åt
hennes bildningssträvande. Därför saknar hon intresse för de erotiska
konflikter, som hon känner sig tvungen att anlägga och behandla i sin roman.
Inför de oundvikliga ömma scenerna slår hon gärna an en raljant ton,
helt enkelt därför att hon är generad inför dem. Vad Julie upplever är
egentligen inte heller en kärlekshistoria. Hon är hjältinnan i en liten
bildningsroman, vars lyckliga slut inte är äktenskapet i och för sig utan
en människas andliga frigörelse. Hur många äktenskap, får Julie säga,
ha inte strandat och som ostron fastnat på sandbanken. »Det är en
teckning ur hvardagslifvet — hvar dag bestyrker dess sanning. Huru mången
ädlare natur har ej på detta vis gått under? Och så skall min göra, om
jag ej ännu i tid skall kunna segla sandbanken förbi» (s. 177). Fredrika
Bremer har ingen svårighet att finna drastiska uttryck för den äkta
makans lott: en möglande ost i ett skafferi, ett ostron på en sandbank, och
olyckliga äktenskap betecknar hon med termen teckning ur vardagslivet.
Redan i Den Ensamna hade hon gjort sig till tolk för liknande
synpunkter på frågan. Äktenskapet är ingen patentmedicin, det löser ingalunda
de problem, som Fredrika Bremer nu griper sig an med och varav det
närmaste rör sig om kvinnouppfostran.
När Julie söker fly från ett tomt och själsdödande konvenansäktenskap
för att sluta sig till den, som kan bli hennes lärare och leda henne till
högre andliga utsiktspunkter, möts hon som sagt av överstens veto.
Konflikten gäller alltså fadersmyndigheten contra kravet på personlig
frigörelse, Fredrika-Bremerkonflikten framför andra, som i ny variation
skulle dominera hennes närmast följande roman, Presidentens Döttrar.
I Familien H förmår hon emellertid inte reda upp denna först mot
romanens slut aktualiserade del av handlingen. Det är ytterligare ett
kriterium på hennes bristande fabuleringsförmåga, att hon alldeles trollar bort
svårigheterna i fortsättningen. Den dystra stämningen i hemmet förbyts
i gemenskapskänsla genom kornettens olyckshändelse och sjukdom.
Under tiden får man i ett parentetiskt kapitel klarhet i att löjtnant Arvid
framgångsrikt söker tröst på annat håll. Vid det tillfälle, då kornetten
återförenas med Hermina, meddelar så översten utan närmare förklaring,
att Julies förlovning kan betraktas som uppslagen, och därefter
utmynnar hennes historia i att hon som lagvigd maka till professor L och
välbeställd prästfru skriver det brev till Beata Hvardagslag, som utgör ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
