Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Elof Ehnmark
När Fredrika Bremer nedskrev dessa rader, hade hon sin syster Hedda
i tankarna och det är henne hon nu vill skildra som ett föredöme i
Helenas gestalt. De citerade orden om Helenas trosvisshet återkomma
nämligen i Fredrika-Bremerbreven nära nog som Heddas religiösa valspråk,
som uttryck för hennes väsens grundval. Så berättar Fredrika, 22 juni
1834 nr 173, att Hedda nyss tröstat sin grubblande syster med följande
ord: »Ack, grubbla ej! låt oss blunda öfver hvad som synes oss så mörkt —
det är dock visst, att allt blir godt och klart till slut!» vartill
brevskriva-rinnan fogar: »Och den goda rösten förfelade ej sin vanliga, lugnande makt
på mig.» Efter Heddas mycket plågsamma död 1837 skriver Fredrika till
vännen Casper Wrede 27 okt. nr 263 om systern: »Nu vet hon, nu känner
hon, hvad hon så ofta och innerligt sade på jorden: ’en gång blir allt godt,
allt klart’!» Och samma fras upprepar hon i ett brev vid samma tillfälle
till Böklin, 1 nov. nr 264: »Milda, milda Hedda, ren har han tröstat och
hugsvalat dig — jag tror det fullt och fast. Jag tycker mig se ditt
helgonlika väsen, dina sköna, välsignande ögon, huru de stråla i förklaring
och uttala, hvad du så ofta på jorden sade till den oroligt grubblande
systern: ’en dag blir allt godt, allt klart!’ O ja, min lilla Hedda, jag tror
dig!»
Fredrika Bremer har velat införa en liten bild av den föredömligt
trosvissa systern i sin roman, och då den rätt trögtänkta och tydligen
talanglösa Hedda nått fram till sin ståndpunkt utan den privilegierade
ställning, som Helena intog i sitt hem, har allt i den senares karakteristik,
som associerade sig med författarinnan, blivit struket. Att denna
Heddakarakteristik först träder fram i romanens andra del, beror tydligen på
att Fredrika Bremer inte förrän efter 1830 riktigt i grund lärt känna sin
syster. Under hela uppväxttiden var det Charlotte och Fredrika som
gingo närmast i par. De voro ju mest jämnåriga och fingo sin uppfostran
gemensamt. (Charlotte föddes 1800, Fredrika 1801, Hedda 1803, Agathe
först 1808.) Fram till Charlottes skånska resa synas de praktiskt taget
oskiljaktiga, och därefter har tydligen förlovningshistorien med dess
behov av uppmuntran för systern ytterligare ökat gemenskapskänslan.
Det förefaller, som om Fredrika Bremer först efter den definitiva
skilsmässan från Charlotte på allvar börjat upptäcka Hedda och alltså inte
förrän vid tiden för Familien H II kunnat ge en rätt uppskattande bild
av henne. Det är sålunda anmärkningsvärt, att hon avslutar sina 1831
nedskrivna Sj. A. med följande ord om systrarna: »De lefva så mycket
i mig; jag har dem att tacka för så mycket, isynnerhet min lilla englagoda
Hedda» (s. 106). Här hade man ju annars väntat sig namnet Charlotte.
Men säkert hade Fredrika Bremer kunnat lära väsentliga ting av Hedda
just under denna period av sitt liv. Genom den karaktärens harmoni^
den trygga religiösa underkastelse, som var ett med Heddas väsen men
som Fredrika så mödosamt fått kämpa sig till, framstod hon som ett ideal
och ett föredöme. Hon kunde bli en sann tröstarinna åt den ständigt
spörjande Fredrika och med sitt väsens sancta simplicitas inverka
välgörande och befriande på henne. Hedda måste ha varit en av dessa »skönt
begåfvade», måste som Helena ha spritt ro och trevnad i sin husliga krets
och genom ett »rent, gudfruktigt, undergifvet hjerta» ha stärkt och
stadfäst sin överkänsliga syster i hennes aldrig helt stillade oro.
Också ett par andra omständigheter kunna i detta sammanhang anfö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
