Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
59
drag hon ger liv åt Ma chëre mëre, som ju annars i många stycken är en
tragisk gestalt, och med samma medel utför hon sitt mest bekanta
porträtt av en verklig människa, den briljanta och träffsäkra skildringen av
Geijer vid hans första besök i hennes hem (Brev nr 193, 10 mars 1835).
Vid behandlingen av Familien Hs första del blev det framhållet, att
dottern Helena (som i andra delen kallas Helene) ägde drag, som kunna
spåras tillbaka till författarinnan själv: hennes trevnads- och
ömhetsbehov, hennes intresse för musik och teckning samt hennes intellektuella
läggning. Det bestyrktes därav, att Fredrika Bremer lät Helena redan
äga, vad hon själv så länge ivrigt önskat och drömt om: faderns kärlek,
den ordnade utbildningen, det egna rummet. I romanhandlingen deltar
hon inte utan förefaller närmast införd i boken för att demonstrera
överstens idealiska fadersegenskaper. Det är t. ex. betecknande, att hon trots
sin läsbegåvning och metodiska fostran inte yttrar sig i debatten om
romanerna.
Lika litet som i första delen får Helena någon egen historia i den andra;
hon är och förblir en bifigur. Emellertid är det anmärkningsvärt, att
Fredrika Bremer här endast låter vissa sidor av hennes karaktär framträda.
Hennes målning, spelning och studier omnämnas inte vidare. Den
Helena, som här träder oss till mötes, får sin mest pregnanta beskrivning i
det tidigare citerade stycke, där hon ställs i kontrast till Elisabeth: inom
sin trånga krets verkar hon stilla, vad hon skall göra, utför hon väl,
trevnad och välbehag följa henne, hon äger ett rent, undergivet, gudfruktigt
hjärta; »lycklig framför alla andra (om än i andra afseenden aldrig så
rikt begåfvade) hon som detta äger! Och lycklig var Helene, ty hon var
en af dessa så skönt begåfvade» (s. 22). Karakteristiken stämmer inte
alldeles med vad som förut sagts om Helena. I första delen får man
onekligen den föreställningen, att hon verkligen var rikt begåvad — teckning,
musik, studier — samtidigt som hon ägde den sköna själens företräden.
Nu återstå enbart de senare dragen. Orsaken till denna förändring eller
kanske rättare sagt nyansering av Helenas karaktär kommer man lätt
på spåren, om man till en början konstaterar, vad som eliminerats bort.
Det är just de drag, som visat sig vara självbiografiska eller personliga
önskedrömmar. Helena framträder inte längre som den puckelryggiga
sjuklingen, annars en så betecknande självbiografisk symbol, jämförbar
med krymplingen i Tröstarinnan och den blinda Elisabeth, och det talas
inte mer om hennes förståndsodlande samtal med fadern vid de
tillfällen, då systrarna roa sig på bjudningar. Julie har faktiskt fått övertaga
Helenas studieintresse och intellektuella utbildning. Helena är således
inte längre en gestalt, som direkt skall ge uttryck åt vissa sidor av
Fredrika Bremers eget väsen. Vem hon i stället närmast kommit att likna,
framgår av det utdrag ur ett av Helenas brev, som anföres omedelbart
efter ovan citerade karakteristik. Hon säger där, att bon njuter av alla
livets stunder och förnimmer »med obeskriflig ljufhet sällheten af att
lefva», samt fortsätter: »Jag har inga tvifvel, inga mörka tankar — jag
kan ej hafva det — ty jag tror på Gud, jag älskar honom, jag hoppas
uppå honom — jag har ingen sorg eller ängslig omsorg, ty jag vet, att
han skall göra allt väl . . . att en gång allt skall bli godt och klart. Så
tänkande, så kännande måste jag ju vara lycklig» (s. 23).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
