Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Elof Ehnmark
en ny person i boken, som på sitt vis kan betecknas som en hastigt
skisserad föregångare till Ma chëre Mëre. Änkeprostinnan är traktens allt i
allo, ger tröst och förmaningar, hjälp och ovett, allt efter behov, och har
inrett sitt hus till ett hem för föräldralösa barn. Beata själv har
emellertid inte mycket kvar av livsmod och glättighet. På snart ett år har
hon ingenting hört från familjen H och det smärtar henne: »En barnsligt
ängslig känsla af att vara glömd — att dock ej rätt tillhöra någon —
att för varelser, dem man högaktar och älskar, dock vara så litet — så
intet — intog för ett ögonblick mitt hjerta. Jag måste gråta» (s. 256).
Det är Den ensamnas ensamhet, som här mycket tydligt går igen.
Slutligen kommer dock det brev, vari Julie berättar om familjens vidare öden
och inbjuder Beata att slå sig ned i hennes prästgård. Men Beata
känner det som sin plikt att stanna i den kärleksverksamhet hon fått på sin
lott. »Försakad glädje skänker ofta en tillfredsställelse af högre art —
skänker frid. O! må jag blott känna den, under det hvar dags stilla bölja
enformigt men lugnt framhvälfver och för mig närmare den tysta
stranden» (s. 265). Och liksom Den ensamna slutar sin dagbok i undergiven,
vemodsfull dödsaning, tolkad i dikten »Afton stundar, höstlig dimma /
sänker sig från himlen ner», så mynnar Beata Hvardagslags berättelse ut
i samma resignerade stämning: »Nattliga dimmor uppstiga på ängarne,
båda morgonen och mana mig till hvila. Kring min lefnads kulle stiger
ock en kylig ånga . . .» (s. 265). Fredrika Bremer vill tydligen inte sluta
sin roman med genrens traditionella happy end, med förlovningskyssar
och smekmånads joller. De sista orden måste komma från hennes hjärta
och ge uttryck åt hennes allvar. Innan läsaren slår igen boken, skall han
än en gång ha hört hennes budskap om den uppoffrande kärlekens och
den religiösa underkastelsens allt annat överröstande krav.
Det återstår att något beröra Familien Hs komposition och stil. I
romanens första del har Fredrika Bremer bemödat sig om att låta allt ses
med Beata Hvardagslags ögon och skildras ur hennes synvinkel.
Kompositionen har också fått nödig fasthet och personerna framträda
naturligt, karakteriserande sig själva i tal och handling. I romanens andra
del har författarinnan inte längre orkat med detta skildringssätt. Här
ser hon sig nödsakad att gripa till kulissprat, avsidesrepliker och egna
kommentarer. Elisabeths och Julies öden ha visserligen nödtorftigt
kunnat skildras från husrådinnans synpunkt, men inte kornettens. Beata
Hvardagslag får allt oftare befinna sig på platser och i situationer, där
hon inte har någon funktion att fylla som husrådinna, och därjämte får
hon inte sällan vara osynligt närvarande under de övriga personernas
tätatäter eller i deras ensamhet och ogenerat tolka deras innersta, så
t. ex. när översten grubblar i nattens tystnad och överstinnan kommer
och tröstar honom (s. 208); Beata själv infinner sig först ett dussin sidor
senare. Det är sålunda uppenbart, att den berättande husrådinnan
alltmer bleknar bort och får ersättas av den romanskrivande Fredrika
Bremer, vilken visar sig betydligt skralare som kompositör än Beata
Hvardagslag. I den första delen med dess enhetliga romanhandling var det
också lättare att upprätthålla fiktionen om Beatas författarskap. Den
senare delen med dess flergrenade handling är lösare hållen, nyckfullare,
ryckigare och självsvåldigare. Man tvivlar inte på Fredrika Bremers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
