Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
63
ord, att den är skriven »huller om buller» (Sj. A. s. 105), och man har,
som förut nämnts, anledning förmoda, att hon inte hela tiden varit
alltför intresserad av intrigflätning och händelseförveckling.
Hon har uppenbarligen haft sina svårigheter redan i portföret. Det
dröjer alldeles för länge, innan romanhandlingen kommer i gång.
Inledningen är som nämnts en direkt fortsättning av Algernons och Emilias
historia. Sedan det nyförmälda paret äntligen avfärdats, kommer den
utförliga beskrivningen av Thorsborg, d. v. s. Årsta, och därefter
presenteras åter de olika familjemedlemmarna. Spelet borde alltså vara färdigt
att börja. Men nu följer i stället kapitlet Visiter, där Fredrika Bremer
ger sig tid att berätta små anekdoter och omstuva egna minnen. Först
vid skildringen av andra dagens visitfärd kommer vagnmissödet
utanför skogstorpet, och därmed är äntligen kornettens historia i färd att
utvecklas, efter en ingress på 50 sidor. Enligt traditionell romanteknik tas
emellertid en ny tråd upp, innan den gamla är tvinnad färdig, och
Elisabeths historia får avbryta kornettens. Här kan Fredrika Bremer ge sig
själv mera helt, och att detta är ett centralt parti, ser man bl. a. därpå,
att kapitlet Den blinda ensamt i boken försetts med ett motto (varierat
efter Elisabeths replik s. 93). Men samtidigt förlorar romanen sin
karaktär av vardaglig familjeskildring genom det excentriska och patetiska i
Elisabeths karaktär. I det följande kapitlet Vår och kärlek med dess
underordnade »solglimtar» återkommer kornettens historia i rapsodisk
och subjektiv komposition, varefter Julies intrig sättes i gång. Den
avbrytes med kapitlet om Elisabeths död, varefter det återstående av
kornettens och Julies upplevelser följer med centralpunkt i skildringen av
den förres sjukdom, där man verkligen kan spåra en bestämd avsikt med
intrigföringen, i det författarinnan nu skaffar sig tillfälle att direkt
framhålla tendensen i denna familjeroman. Så följer i allt lösare komposition
slutet av kornettens och Julies upplevelser, varefter det sista kapitlet
traditionsenligt förläggas ett år senare i tiden, så att läsaren kan få ett
vidgat perspektiv över de olika personernas lyckliga framtid.
Det drag av skygghet och rädsla för offentlighet, som alltid fanns hos
Fredrika Bremer och som inledningsvis framhållits på tal om
begynnelsen av hennes romanproduktion, ger väl också den egentliga förklaringen
till att hon låter sin förstlingsroman berättas i andra hand. Beata
Hvardagslag är en slags skyddande förklädnad. När publiken visade sig
högeligen gilla denna personage, vågar sig Fredrika Bremer i andra delen
direktare fram, men hon vet samtidigt, att man nu har vissa pretentioner
på hennes berättarkonst, och dem vill hon uppfylla. En viss forcerad stil
och missprydande subjektivism har blivit följden.
Den löslighet i kompositionen och det påträngande personliga ingripande
i berättandet, som utmärker Familien H, är ju inte något nytt eller
ovanligt i tidens roman. Man har också hos Fredrika Bremer velat spåra
intryck från den av de samtida nyromantikerna så högt beundrade Jean
Paul.1 Det är också oförnekligt, att denne är det stora mönstret för den
romantiskt-ironiska, »humoristiska» berättarstilen på modet. Men
däremot är det inte sagt, att Jean Paul varit den direkte läromästaren för
Fredrika Bremer. Man har ingen egentlig anledning att betvivla hennes
1 A. Kjellén, Emilie Flygare-Carlén, Sthm 1932, s. 103 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
