Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopold som anonym polemiker mot Kellgren i Stockholmsposten 71
utfall mot det nationella och svenska framkallade redan i nr 122 ett
genmäle, där det hävdas, »at om man räknar alla Skribenters olika yttranden
om Voltaire, så skal man i proportion finna långt flere af hans Detracteurer
ibland andra Nationer, äfven ibland hans egna landsmän, än i Sverige;
så at man för denna orsaken skull aldeles icke varit befogad at kasta
någon skugga på Nationen». På denna punkt är det också som insändaren
i nr 133 sätter in med sitt angrepp.
Denna insändare har ofta varit föremål för uppmärksamhet på grund
av den överlägsenhet, med vilken den är skriven. Ljunggren omnämner
den i sin framställning av Voltaire-striden (a. a. 1, s. 86). Böök behandlar
den utförligt (a. a. s. 129 ff.) och säger om densamma: »Emellanåt hände
det, att motståndarnas sak fann en så lysande försvarare, som den tyvärr
okände författare, vilken den 13 juni 1781 från Norrtelje riktade ett svar
till Kellgren, närmast föranlett av hans utfall mot de avundsjuka
svenskarna, som icke kunde fatta Voltaires storhet. Denna ironiska och
maliciösa artikel är ett polemiskt mästerstycke, som Kellgren aldrig
överträffat.» Vem som är författare till detta mästerstycke har dock ingen sökt
fastställa. Följande utredning vill försöka ge svaret på denna fråga.
Det framgår tydligt att författaren till insändaren är på det klara med
att det är mot tidningens ledande man, Kellgren, han vänder sig. Början
»Med innersta fägnad ser jag, at Min Herre ännu icke tröttas, icke af
Nationens dumhet och oläraktighet låter afskräcka sig» etc. ger vid handen,
att författaren i recensenten ser den ivrigaste förkämpen för Voltaire,
och att han länge följt dennes verksamhet i SP. Han är icke okunnig
om vem som hållit i den »oförlikneliga pennan». Den starkt personliga
tonen i insändaren talar också härför.
Hela inlägget andas en jäsande förbittring mot Kellgren så stark, att
den ej kan förklaras blott utifrån dess författares önskan att ta den »dumma
och oläraktiga Nationen» i försvar. Detta försvar tjänar honom närmast
som en gynnsam förevändning att angripa Kellgren. Man anar, att
författaren själv varit utsatt för de »maktspråk», som flutit ur Kellgrens
»oförlikneliga penna». Han har också tydligen varit så »oförsvarligen djerf,
ja uprorisk», att han vågat »öpna munnen» emot något »utslag», fällt vid
»denna högsta Domstol i lärda saker». Den omilda behandlingen har satt
djupa märken, och nu griper författaren tillfället att betala sin »mäktige
Gynnare» med samma mynt.
Kellgrens första verksamhet i SP hade skaffat honom många bittra
fiender, och många och hätska voro de anfall, som han utsattes för i
insändare. Men aldrig tidigare hade någon av de anfallande gått tillväga
med sådan grundlighet som författaren till här behandlade insändare.
Han har samlat stoff för sitt angrepp under en längre tid, icke blott från
Kellgrens Voltaire-artiklar utan även från hans inlägg i andra ämnen.
När han yttrar sig om »sådant drafvel, kanske skrifvit af någon Präst
eller någon annan eländig Författare, hvilkens verk ännu aldrig legat på
toiletten hos någon rådande maitresse, eller blifvit läst af de vackra och
de store, hvilka såsom Min Herre väl vet, äro de säkraste domare uti
djupsinniga Philosophiska och Eeligionsfrågor», och när han i
fortsättningen påtalar föraktet för den tyska litteraturen, så har han därmed
berört så gott som alla de olika föremålen för Kellgrens »upplysta» kritik,
anfallit hela hans »upplysta» åskådning. Och detta anfall levereras på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
