Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren»
93
genom en liknelse visa, hur omöjligt det är för satirdiktaren att bekämpa
de försåtliga anfall, som riktas mot honom. Hos Brown däremot inleda
de citerade raderna en strof, som diskuterar skillnaden mellan den satir,
som riktas endast mot dårskapen och den, som angriper lasten. Det är
en fråga som Kellgren senare tagit upp till allvarlig behandling i sin
kamp »pro sensu communi». Då tycks han rentav åter ha påmint sig
Browns ord (och sin översättning av dem), när han frågar: »Hwartil dolk
och sabel, der flugsmällan gjorde nog»? Det är i det berömda slutet av
anmärkningarna till »Man äger ej snille», som Kellgren gör samma
distinktion som Brown, då han kastar »sin Sifflet, och fattar Basunen». Ja,
frågan är, om han inte i sin dikt inspirerats av Browns betydligt tamare
övergång från skämt till allvar. Fortsättningen av de citerade verserna
hos denne lyder:
Deride not Vice: Absurd the thought and vain,
To bind the Tiger in so weak a chain.
Nay möre: when flagrant crimes your laughter mo ve,
The Knave exults: to smile is to approve.
Kommer man inte här att tänka på Kellgrens »Men lemnom Skämtets
udd! — Förswagt dess wapen är»? För övrigt hade denne samma år i
sina »teser» tagit avstånd från den skämtande satiren, då det gällde
företeelser »som förnedra människoslägtet». »Det förargar oss, när wi höra at
så mycket klokt och hederligt folk endast nöja sig med at skratta åt den
stora mängd af bedragande narrar ... då synes oss at tid wore til et
alfwarsammare beifrande». Också i en av sina »strödde reflexioner»
opponerar han sig mot att »straffa laster med ridiculen . . . Man skämtar ej
då man hatar; . . . sedan man hunnit at göra den Onde sjelf löjelig, är
der ingen mera som fruktar honom».1 Detta är ett resonemang, som man
icke finner i Åbotalet. Där göras inga strängare distinktioner mellan
att »skratta dårskap ut» och att »gifva lasten nesa». Kellgren hade inte
som ung vitterlekare uppfyllts av det samhällspatos, som präglar hans
senare inställning. Man får en bild av skillnaden mellan två perioder i
hans diktning, när man betraktar de olika sätt, på vilka han tycks ha
använt sig av strofen i Browns dikt.
Att Kellgren för talets centrala partier tillgodogjort sig Popes egna
uttalanden, antyder han själv genom att hänvisa till ett brev från »den
nedriga Popen»2. Där har han kunnat finna den också senare i
Stockholms Posten anförda åsikten, att satiren ej bör angripa lasten men den
lastbare.3 Han översätter i talet direkt Popes sats om det lönlösa i att
»antasta lasterne i allmenhet, utan att vidröra personerne» och om
nödvändigheten av att använda exempel, som »röra våra sinnen och upmana
lidelserne, våra starkaste motiver att värcka förbättring». Pope — men
ej Kellgren — fortsätter med att ånge exemplets uppfostrande förmåga:
»Every vicious man makes the case his own; and that is the only way
by which such men can be affected, much less deterred.» Denna mening
är en inkonsekvens hos Pope, en vederläggning av hans eget påstående,
1 St. P. 1787 3/1, el. Saml. skr., III, ss. 191, 226.
2 Talet, s. 150 f. Popes brev i Works, new ed. by Elwin and Courthope, London 1871—
86 (som hädanefter cit.), VII, s. 481.
3 Jfr Lamm, a. a.; s. 73 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
