Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Lennart Josephson
att den enskilda människan måste direkt utpekas av satiren för att känna
sig träffad. Kellgren översätter den heller icke, och inkonsekvensen blir
hos honom mindre påtaglig. Han framhåller just, att vid en allmänt
hållen satir vill ingen känna igen sig själv, men var och en utropar: »Min
sann, är det väl träffadt; just sådan är min granne.»
Det finns emellertid en annan del av den engelske satirdiktarens
produktion, som i detta sammanhang särskilt intresserar. Jag tänker på de
arbeten, som påbörjades — delvis efter uppslag av Swift — i den s. k.
Scriblerus Club och som återfinnas i Popes »works», där en uppdiktad
figur, den lärde »Martinus Scriblerus», anges som författare.1 Till Popes
Scriblerus-skrifter hör det parodiska eposet »The Dunciad», som Kellgren
åkallar i »Mina Löjen». Detta inledes bl. a. med »A letter to the publisher»,
skrivet av Pope under pseudonymen William Cleland. Här försvaras den
personliga satiren i dikten och man får en förklaring till, att också okända
och fattiga pamflettdiktare offentligen få schavottera: »lf Obscurity or
Poverty were to exempt a man from satire, much möre should Folly or
Dulness, which are still möre involuntary; nay, as much so as personal
Deformity.» Kellgren framför i liknande ordalydelse sitt förmenta angrepp
på den personliga satiren, sedan han ironiskt påstått, att det skulle vara
orätt att straffa den lastbare, som ju skapats sådan av naturen: »Lika
grymt och lika oförnuftigt är äfven det förhållande at ställa till åtlöje en
olyckelig styfson åt den partiska naturen, för det hon med niugga händer
tilldelt honom de gåfvor som hon slösat på andre. Hvarföre ej med lika
skäl utskratta en krympling, begabba en blind» etc.2 I sin
programförklaring som kritiker, »Tankar öfwer Granskning»3, har Kellgren efter en
liknande formulering hänvisat till »Popens och Boileaux Fädernesland».
I brevet från »William Cleland» avslutar Pope sitt försvar för den
personliga satiren med ett konstaterande: »Accordingly we find that in ali äges,
ali vain pretenders . . . have been constantly the topics of the most
candid satirists, from the Codrus of Juvenal to the Damon of Boileau.»
På ett motsvarande ställe i sitt tal och också här med liknande ordval
stöder sig Kellgren på sina föregångare: »Det är därföre som man finner
[at] alla fordna Satirer uti smakens och hederns ålder, så väl som bland
de nyare de af uphögt tänckesätt aldrig kändt eller ock aldrig gillat någon
annan slags Satire än den personliga» varefter han drar fram exemplen
från antiken och från senare tid nämner »Boileau, Popen och Voltaire».
Det finnes flera inkonsekvenser i »William Clelands» brev. Ehuru Pope
anser, att den personliga satiren inte endast får utan också bör användas,
ursäktar han sig för, att han själv använder den. Han säger, att han
tvingats härtill för att kunna försvara sig mot skandalskrivare. Han
betonar ivrigt skillnaden mellan »the libeller» och satirdiktaren. Kellgren
hade aldrig utsatts för lika hårda angrepp som Pope, men måste liksom
denne försvara sig på två fronter. Sedan han med föga dold ironi låtsats
angripa den personliga satiren, övergår skämtet med en egendomlig
stilförändring till allvar, då han beskriver den »förackteliga quikhet på andras
1 Kan man påvisa intryck från dessa skrifter i Kellgrens övriga produktion, blir ju
också deras betydelse för Åbotalet mera antaglig. Återspeglingen av dem i andra
arbeten av Kellgren kommer därför här att beröras.
2 Works, IV, s. 46, Talet s. 153.
3 St. P. 1778 29/10 nr 1. Jfr Lamm, a. a., s. 76 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
