Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sagodikt av Tieck — och »Lycksalighetens ö»
121
Detta är den sköna verklighet som besjälar mig, och mitt förra tillstånd var kanske
blott en svårmodig dröm.
Under natten får han visserligen en förnimmelse att landskapet dystert ändrar
sig, och han rädes. När han vaknar förebrår han sig att jordens dunkla minnen
på detta sätt hänga efter honom.
En ny gyllne morgon rinner upp, de sköna kvinnorna ä^o lika älskvärda, han
lever detta lycksalighetsliv i fem dagar. Men somliga aftnar ljuder en tupps
galande i närheten — då bli féerna bleka. (Varför?) Själv tänker han på det glömda
jordelivet, han lutar sig genom fönstren för att återfinna landsvägen som han skulle
ha gått och som borde finnas därborta . . . Felas mig något? Är min lycka ej
fullständig? Och då hans väninnor fråga varför han ser så betryckt ut, talar han
om att han hade en sjuk vän som han knappt kom ihåg — kunna ni göra honom
frisk? — Din bön är uppfylld, svara de.
Men nu vidrör han något farligare: om det ej även i deras rike finns vänskap
och kärlek som på jorden, varifrån han just trånat hit för att få känna dessa
fullkomligt? Då, ger honom fén det ödesdigra svarer, har han på jorden blott längtat
efter jorden och inte vetat vad han gjorde när han längtat hit. Men trånar han
häftigt tillbaka till jorden, får han fara. Ludvig ser nu att fén just är den höga
kvinnogestalt, till vilken han som barn oemotståndligt dragits fastän han varit
rädd.
Han beger sig från slottet långt ut i ett vilt berglandskap, och där möter honom
en man, som han ej känner men som säger sig vara hans sjuke vän. Omöjligt!
Du är mig en ren främling. — Därför att du nu ser mig sådan jag är, inte som förr
ser dig själv i mig. Stanna därför kvar här, där ej kärlek och vänskap finnes och
ali illusion förgår.
Men då blir Ludvig utom sig. Är det verkligen så, då vill han återvända till
den kära jorden, där vi känna igen varandra under illusionens slöja. Vännen
invänder: det skulle ej hjälpa dig, du ville genast tillbaka hit till félandet, jorden
skulle synas dig fattig och grå. Ludvig bedyrar nej — i samma ögonblick vaknar
han ur hela drömmen vid det att någon ruskar i honom där han ligger bredvid
trädstammen. Och se, nu är det verkligen hans vän som han naturligtvis genast
känner. Vännen har plötsligt blivit frisk — under Ludvigs dröm hade ju fén lovat
honom det, men varken kausalt eller temporalt sammanhang betonas här. Vännen
hade emellertid velat gottgöra den förskräckelse hans brev måste ha vållat,
sålunda rest till Ludvig och nu funnit honom på halva vägen sovande.
Ludvig är glad att ha återfunnit sin jordiska verklighet men tycker det vore
underligt om det ändå funnes féer. De finnas, säger vännen, men det är ej sant att
de lyckliggöra människorna. De nedlägga blott i oss orimliga lyckodrömmar, som
göra att vi för litet akta den sköna jorden.
Tiecks »Yännerna» är alltså en bland de många sagor om fé- eller
önske-landet, som alla tider hägrat i folkens dröm. Men det är ju även ett
motiv, som framför andra var centralt för romantiken och som hos oss
svenskar fått sin kanske storslagnaste behandling, nämligen i Atterboms
väldiga idédikt Lycksalighetens ö. »Vännerna» är emellertid typiskt icke
blott till motiv utan till stämning och språk.
Den oinskränkt lyckliga tillvaron blir i sagorna gärna estetiskt
betonad, hjälten kommer till en plats med vackra kvinnor, vackra slott och
parker o. s. v. Eomantikens skönhetskult potenserar givetvis allt dylikt;
hos Atterbom anknyter sig ju själva den djupsinniga filosofien i dikten
därtill, blir problemet om skönhetens tragedi, om skönhets dyrkans
otillräcklighet ifall den kommer en människa att svika sina uppgifter i
verkligheten.
Den unge Tiecks lilla berättelse vill ju också prestera ett stycke
problem. Eedan under sin dröm får Ludvig höra först av fén, därpå av sin
vän innan han känner igen honom, att kärlek och vänskap icke finnas i
félandet, att de blott äro illusioner, att Ludvig, när han längtade efter
dem, blott längtade tillbaka till — jorden. När vännen sedan verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
