Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Fredrik Vetterlund
står vid hans sida, när han känner igen honom och reellt förnimmer
vänskapens värme, är han som vi hört glad att ånyo befinna sig på denna
vår jord, löst ur overklighetens förhäxning. Likt de flesta av sägnernas
lyckoland blir således även det tieckska i längden otillfredsställande,
och kan man säga att »Vännerna» är ett stycke tidig romantik, är det även
ett tidigt stycke romantisk självbesinning. Längtan efter det sköna får
icke ens här, som hos Atterbom, någon slutlig högre förklaring. Bet
talas blott om de orimliga krav, som féerna själva ingiva, så att
människornas verkliga liv förgiftas och dess största värden missaktas.
Atterboms hjälte Astolf blir lycksalig genom sin kärlek till Felicia.
Tiecks Ludvig blir det i sin dröm utan särskilt angiven orsak, ty något
erotiskt mellan honom och féerna antydes ej. Varför då? Sannolikt blott
som lycklig sinnesstämning, den som av opåvisbara, omedvetna,
psykologiskt-fysiologiska orsaker kan gripa människor lika väl som plötslig
nedstämdhet. Sedan kritiseras denna omotiverade lycka som saknar
realitet, eftersom den är oberoende av jordens starkaste lyckorealiteter,
»illusionerna» kärlek och vänskap. Bet kan ju sägas ligga ett visst
djupsinne däri, om än kritikens berättigande blir diskutabel.
Sedan naturkänslan. Bet vårglada, morgonglada, färgglada ger ju en
tiecksk livsstämning som anslås i själva upptakten. »Bet var en vacker
vårmorgon då Ludvig Wandel gick ut . . . det muntra solskenet glänste
i det ljusgröna lövverket», och skogens fåglar fira ett poetiskt liv utan
sorger. Med samma känslobetagenhet ser han den purpurröda kvällen
färga molnen, när de stora skuggorna falla och näktergalen klagar;
»ruinerna lågo långt bakom, alldeles övergjutna av röd glans». Som man kan
vänta, uppstiger i sinom tid »en underbar måne; alla blad tändas av
glansen, ängarna glöda» — den tyske litteraturhistorikern Steinert påpekar,
hur Tieck gärna brukar dylika ord för att giva sina färgsensationer ett
slags lyskraft. Stilla trädgårdsgångar, sällsamma gröna skuggor,
springvatten som bli gyllene och stiga högt mot den klara himlen. I sådant är
Tieck föregångare till Atterbom och Eichendorff och har sannolikt
påverkat dem båda. »Han satte sig ned och märkte det magiska
skymningssken som bröt sig genom det täta lövverket.» Bet är i detta romantiska
landskap rörelse och aktivitet. Blommorna bli »större för hans fötter»,
»aftonrodnan glöder starkare», hela naturen lever så snart Ludvig träder
in i sin dröms landskap alldeles som när hos Atterbom hans hjälte först
uppträder på Lycksalighetens ö. »Bet uppstod ett klingande sorl i det
höga gräset och stråna böjde sig mot varandra som om de samtalade . . .
Nu klingade och tonade allt, tusen sköna röster hördes genom varandra,
sånger lockade, toner slingrade sig om toner.»
Så är det palatsromantiken som fordom på Armidas förtrollade ö hos
Tasso eller sedan hos Atterboms Felicia: »ett palats med tusen och åter
tusen färger, sammansatt av idel rörliga regnbågar med guld och
ädelstenar». Ett »Zauberschloss» i omgivningar med brokiga, »aldrig sedda»
fåglar, blommor höga som buskar, präktiga rum fulla av glans och sång
och dans, lågor som fladdra genom det gröna gräset — små lustiga
uppvaktande andar — vi känna igen det mesta ur Lycksalighetens ö. Och
likväl har Atterbom nog ingenting direkt ur Tiecks skildring, som för
övrigt alis icke kan jämföras med hans i genomförd detaljerad konst.
Och palatsets innevånare, féerna, »upphöjda kvinnogestalter större än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
