Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sagodikt av Tieck —
och »Lycksalighetens ö»
123
vanliga människor och med något skräckfull i sin överjordiska skönhet» —
här tänker man ju på tärnorna vid Felicias hov. Men hos Tieck äro de i
motsats till dessa alis inte individualiserade, det säges blott att »den
skönaste» talar till Ludvig, och det förskräckande och storvuxna sakna
Felicias tärnor.
Slutligen själva själsskildringen — på olika punkter även den redan i
»Vännerna» typisk romantik. Ur »medvetandets bakgrund», det vi nu
kalla det omedvetna, framträda bilderna mot det upplysta synfältet i
själen — som minne, som dröm, som aning. Så fort Ludvigs dröm
börjat, komma »alla minnen ovillkorligen tillbaka ur hans tidigaste
barndom», ur »det förgångnas djupa avgrunder» framstiga de otydliga fantom,
som fladdra omkring utan gestalt, älskliga som hänryckt honom eller
andra som förskräckt honom. »Den första kärleken omgav honom med
sitt morgonskimmer.» »Som en morgonsol stod för honom hur han först
lärt känna poesiens njutning» — här ha vi ju riktningens innerliga
dyrkan av poesien. »De mest ovissa aningar i mig erhöllo form och
utstrålade skimmer — hur har jag icke sedan dig att tacka för allt, du
fantasiens och diktens gudomliga konst.» Också andra barndomsminnen
upptaga honom i drömmen och göra honom betänksam, också betänksam på
sig själv. Han kan ej klara ut det. Det liknar »gåtfulla böcker med
brokiga figurer som snabbt öppnas ett ögonblick och lika snabbt slås igen.»
Det är drömpsykologi detta, berättelsens huvudmotiv försiggår ju i en
dröm, och man vet vad drömlivet och den mer eller mindre obestämda
drömsymboliken betytt för hela riktningen. Den stiger upp ur det
omedvetna och blir till gestalter, ofta fladdrande, gåtfullt som Tieck skildrat.
Här icke blott drömmer Ludvig utan han drömmer att han drömmer
och reflekterar därpå: kan ej den ena drömmen i oändlighet stickas in i
den andra! I en inre dröm har Ludvig en skräckförnimmelse som åter
ntplånas av en lycklig morgon! Skall denna skugga in i
lycksalighetsriket antyda lyckans irrealitet! Ludvig har dock lyssnat till félandets
lockelser även i sina vakendrömmar alldeles som Atterboms hjälte
längtat till sitt ännu okända drömland. Ludvig har hört »underbara
melodier som tonade mot honom lilcsom från fjärran stränder» —
dagdrömmen så väl som nattens ger största spelrum åt romantikens typiska
lösenord. I den sång Ludvig får höra när han närmar sig slottet ha vi på några
få rader »längtan», »fjärran fröjder», »önskelandet», »trollslottet». När
han fått stiga in, känner han sig full av samma osägliga lycka som Astolf —
och dock äger Ludvig ingen Felicia. »Så har den då blivit min, den gyllne
tillvaro, dit alla mina sinnen, mina aningar, mina önskningar ha flugit
etc.» Sin gamla tillvaro har han nästan glömt, han känner sig som
nyfödd. »Varför skrattar man åt våra drömmar och förhoppningar, då de
likväl kunna uppfyllas förr än man tror!» Så frågar sig Ludvig på
höjdpunkten av sin lyckodröm hos feerna; dock tillägges det, betecknande för
den tvesyn, som aldrig var riktigt främmande för ironikern Tieck: Var
står då nu gränspelaren mellan sanning och villfarelse!
Atterboms poesi var ju, jag upprepar det, i ungdomen påverkad av
Tieck, vars versmelodi spåras kanske särskilt i hans ottaver och vars
naturbesjälning t. ex. i Prinz Zerbinos episod om poesiens trädgård av
gammalt konstaterats i Lycksalighetens ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
