Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Korta kommentarer
151
Ack! Sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
De bleknande ängar.
Ej rosen har färger,
Ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fåglen, fri och snar,
Bort till södern med sin maka far.
När solen
Vid polen
Förklarad är gången
Ur skyar;
Tillbaka
Med maka
Han kommer och sången
Förnyar.
Ack! Skaldens och Skönhetens blomsterlif ödes,
Fast vattnadt med tårar.
Ej åter det födes
Med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
Lifvets sköna Maj emot oss ler.
Som dedikationen Selly visar har dikten haft en direkt adress, och
var denna bör sökas framgår ju av Wiborgs brevuppgift att uppslaget
kommit under en promenad i Karlbergs allé. Även Hösten tar sikte på
Karlbergstiden, den glada tid då Wallin svärmade och sjöng och blev
bortskämd. Åt denna gångna ungdoms- och glädjetid ägnar han nu en
elegisk återblick, tydligen en direkt hyllning till någon av denna tids
Karl-bergsskönheter. Man torde kunna gissa på den unga Marie Collander,
som synes ha varit en lika allvarlig förälskelse som senare Sophie
Runne-wall, ehuru hon i likhet med denna tycks ha skrämts av hans hetsiga
temperament under den oroliga period, då han stod inför valet av maka.1
Västeråstiden blev ju i vissa avseenden en besvikelse för Wallin och
har särskilt tecknats i dystra färger av Böttiger, som enligt vad han säger
1 Om Marie Collander jfr Liedgren, a. a. s. 230 ff. Huruvida Beskow alldeles riktigt
uppfattat W:s uttalanden om sitt ungdomstycke synes ovisst — i varje fall har
traditionen, som Liedgren visat, förblandat de bägge kvinnorna. Sophie Runnewall dog redan
1817, Marie Collander däremot besökte W. på hans dödsbädd. En av forskningen inte
citerad tidningsartikel må i detta sammanhang belysa samtidens uppfattning om W. Den
återfinnes under rubriken »Erkebiskop Wallins sista stunder» i Upsala-Posten 30 juli
1875 men hade från början stått att läsa i Malmöposten, vars meddelare hört historien
på en supé hos domprosten Melin i Lund. Enligt denna berättelse hade W. på dödsbädden
pinats av ångest och samvetskval och först fått ro sedan han mottagit besök av en dam,
vars ord »kommo swenska kyrkans primas att darra». Fortsättningen av denna bisarra
spökhistoria lyder: »Men hwem war den besökande, som de bägge damerna [i sjukrummet]
skådat, men ingen af betjeningen sett inträda? — När Johan Olof Wallin war ung,
för-lofwade han sig med en fattig flicka. En dag låtsar han leka med förlofningsringen på
hennes finger, och drar skämtande af den. Hon fick aldrig igen den. Den gafs af Wallin
åt den rike Demanders dotter, med hwilken han sedan blef gift. Den öfwergifna dog af
sorg. Hågkomsten af detta plågade nu erkebiskopen — Dawidsharpan i Norden. Han
kunde icke dö lugnt. Då kom hon, som han öfwergifwit, till hans dödsbädd och uttalade
omsider försoningens ord.» Artikeln fortsätter: »Är detta wäl möjligt — utropade jag.
Ja — sade Melin mycket lugnt. — Det har passerat. Professor Lindgren i Upsala har
talat om det för mig.» Prof. H. G. Lindgren replikerade i en insändare (ib. 2 aug.), att
denna historia »kort efter erkebiskop Wallins död var, såsom man säger, i hvar mans mun»
men att han själv endast fattat den som foster av en sjuklig fantasi. Härefter följde 9
aug. tvenne genmälen av konsistorienotarie J. E. Forssell och landshövding R. von
Kræmer, som redan citerats av Liedgren och varav det senare klarlade episoden: den
besökande hade varit »enkefru W.», d. v. s. Wallins ungdomsväninna Marie Collander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
