Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Henry Olsson
och kvalmiga njutningstillvaron — hans natur var tilltagen i större mått
och hans öde måste fullbordas. Inför de större uppgifter som väntade
honom ter sig det föregående som ett enda Schlaraffenland — färgerna har
han tydligen hämtat från den lyckliga Karlbergstiden:
Ut på dina slätter,
Haf! du djupa!
Vill jag hän, och sätter
Ut från land —
Vill jag, der de branta
Vågor stupa,
Söka obekanta
Öars strand.
Det blef sig så likt och så qvalmigt, att vara
Der längre på näset
Och leka med lammen och sola sig bara
Och slumra i gräset etc.
Det är ett pendelutslag, som hos Wallin ofta brukar efterföljas av ett
annat i motsatt riktning.
Sommaren 1817 var Wallins sista före flyttningen till Västerås. Han
skulle lämna en plats, där han i olika befattningar, vid Karlberg, i Solna
och Adolf Fredrik, haft sin gladaste tid eller vunnit stora framgångar.
Det ytterst betungande psalmboksarbetet var kanske lika mycket en
glädje som en börda men stod också inför sin avslutning. Han var 38
år och hade lämnat den första ungdomen bakom sig. Kanske är det
stämningar av denna art, som ligga bakom den personliga och vackra
dikten Hösten, som publicerades i Stockholmsposten 27 sept. 1817 och
enligt ett brev från förläggaren Wiborg till Tegnér 14 nov. s. å. diktats
kort förut under en promenad i Karlbergs allé.1 Jag anför dikten in
extenso:
Den gröna,
Den sköna,
Den lekande våren
Förflyger.
Den gula,
Den fula
September i spåren
Sig smyger.
Ack! Sommarens dagar de väntades långa;
Och voro så korta.
De lofvades många;
Dock äro de borta.
Selly! Selly! ser du molnet der?
Vintrens drifva det i skötet bär.
Vi logo,
Vi togo
Oss blommor — och qvalen
De veko.
Jag spelte,
Du delte
Min glädje — och dalen
Gaf echo.
1 Enl. A. Werin, Esaias Tegnér, Lund 1934, s. 641.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
