Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Naturvetenskapliga samlingar - XX. Samling af kranier - 2. Huru kranier och skelett prepareras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru kranier och skelett prepareras. 275
Hur man lättast skaffar sig hufvuden eller hela djur, som
man kan taga skelett af, skola vi omnämna vid hvarje särskildt
djur; här skola vi blott skildra tillvägagåendet vid berednin¬
gen. Sedan man fått djuret, skär man bort så mycket som
möjligt af de köttiga delarna och aflägsnar dessa. Redan här¬
vid måste man dock iakttaga stor försiktighet, så att man ej
skadar enstaka smärre ben, företrädesvis dem på hufvudet.
På små djur såsom råttor, mullvadar och dylika gör man bäst
i att låta allt köttet sitta kvar. Löst sittande ben, såsom
knäskålarna, måste man därvid särskildt gifva akt på. Hos
idislarna, renen, fåret och så vidare förekomma särskilda
hjärtben, som man måste akta, att man ej rycker loss och
kastar bort. Man lägger nu det från kött möjligast befriade
djuret eller vi vilja säga kraniet, hvilket vi här i synnerhet
hafva att göra med, i ett kärl med vatten. Är det fråga om
större hufvuden, till exempel får- eller hästhufvuden, tager
man därtill ett bryggkar eller ämbar; till mindre hufvuden
är det bäst att använda handfat. Man häller nu vatten på
hufvudet, så länge vattnet färgas rödt af blod; bäst verkställer
man detta i rinnande vatten eller under en vattenledning.
En hufvudregel, som man noga bör beakta — om man nämligen
vill hafva ett vackert, hvitt kranium — är, att hufvudet under
prepareringen alltid måste vara betäckt med vatten och att det
ej får tagas därur. I annat fall blifva de ställen, som varit ut¬
satta för luftens inverkan, sedermera aldrig fullkomligt hvita.
Sedan detta skett, får kraniet ligga några veckor, så att de
köttiga delarna uppmjukas och lossna, hvilket förfarande man
brukar kalla »macerering». Små kranier behöfva kortare,
större längre tid. Man måste ständigt hälla på nytt vatten,
allt efter som det gamla afdunstar. Under sommaren ställer
man kärlen i solen, under vintern på ett ej för kallt ställe.
Sedan de köttiga delarna ruttnat bort, afhäller man vattnet
och spolar benen ännu en gång med friskt vatten, till dess
inga flera mjuka delar lossna. Något angenämt göra är det
visserligen icke, och näsan har därvid ofta att utstå månget
svårt prof. Men när sedan den rena, hvitglänsande skallen
är färdig, har man också glömt de små obehagligheterna,
och glädjen är så mycket större. Nu lägger man kraniet i
en större skål med vatten och borstar det med en borste —
till små kranier är en tandborste tillräcklig — för att få bort
ännu kvarsittande köttdelar och så vidare. En oangenäm upp¬
gift återstår nu, nämligen att taga ut hjärnan, om den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
