Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Naturvetenskapliga samlingar - XXI. Akvariet - 6. Djurlifvet i akvariet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med sommarens inträde aftaga på ett oförklarligt sätt
ödlornas antal i akvariet; några påträffar man visserligen
utkrupna i rummet, och andra hitta vi döda och hoptorkade
i något smyghål, men rymlingarnas antal är fortfarande allt
för stort och någras öde omöjligt att utforska. Men om vi
vid tillfälle noga undersöka klippan eller den där befintliga
gräsanläggningen, skola vi där finna våra flyktingar inkvar¬
terade; där hafva de trängt och klämt ihop sig och sticka
nu nyfiket fram nosarna. På samma sätt lämna de i fria
naturen efter förvårens slut vanligen sitt våta element och
gömma sig i fuktig jord.
Som gäster i akvariet hafva vi äfven skaffat oss larver
af vattenbaggen. De lura på botten, tilldess en mygglarv eller
dylikt kommer i deras närhet. Med några väl afpassade rö¬
relser närmar sig den hungrige kamraten. Det olyckliga off¬
ret fångas, släpas till närmaste växtstängel och utsuges. Dag¬
sländelarven, knappast mindre rofgirig, griper sitt byte med
sin med gripklor försedda underläpp, hvilka hållas bakåtrik¬
tade, då larven hvilar. Iglar, som förirrat sig in i akvariet,
suga sig fast vid fiskarna; vattenlössen stickas svårt och pina
de öfriga djuren, så att de råka i häftig oro. Släpper man
ned ett nytt större djur uti akvariet, visa dess otympliga rö¬
relser, att det ännu är ovant vid den nya boningsorten; det
rör upp slammet, stöter mot glasväggarna och stör de öf¬
riga i deras vanor. Men efter någon tid blir det fullkom¬
ligt hemmastadt; det håller sig till sina likar eller — ty äf¬
ven bland fiskar råder vänskap och fiendskap, böjelse eller
motvilja — upptages det alls icke i de ursprungliga stam¬
gästernas slutna förbund. Solens ställning tyckes vara guld¬
fiskens tidmätare; han vet mycket väl, när middagen är inne
och står, om han blifvit van vid att erhålla föda på bestämd
tid, på lur vid matningsstället, när den hvita bordduken stic¬
ker honom i ögonen.
Då uppstår ett muntert tummel, plask och stim i vattnet.
Fisken sönderdelar icke födan genom att tugga den, utan ge¬
nom att kasta hufvudet hit och dit och på så sätt sönder¬
slita densamma. Om kvällarna, när lampan är tänd, betrakta
oss de väldiga hufvudena med sina stora, stela ögon och vida
munnar med förvånad min. När allt är tyst och stilla där¬
ute i skog och mark, råder i vattnet ett outtröttligt lif och
sannolikt är, att lif och rörelse fortgå därnere utan atbrott
både natt och dag. Men otrefligt låter det, när guldfiskarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
