Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Naturvetenskapliga samlingar - XXII. Terrariet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Terrariet. 330
slukningsögonblicket länge nog. . Egendomligt är för öfrigt,
att ett djur som ormen förmår med sitt lilla hufvud och lilla
munöppning att sluka ett så stort djur som en fet groda,
padda eller ödla.
Ormslån kunde det visserligen icke; hos henne liksom
hos de flesta andra ödlor äro de båda underkäkshalfvorna fast
sammanväxta, hos ormarna däremot äro de framtill förenade
genom en tänjbar bandmassa, så att de kunna spärras vidt
upp ifrån hvarandra, och gapet sålunda betydligt utvidgas. Slu¬
kandet orsakar ormen ganska stort besvär, och rätt ofta stjäl¬
per den, så att säga, hufvudet öfver offret.
Hur litet än ormarna dricka, så äro de inga fiender till
vatten, då det gäller simning, hvari de utveckla stor skick¬
lighet. Ett af de mest tilltalande skådespel man kan hafva
är att se en simmande orm, en syn, som ofta ter sig vid busk¬
bevuxna stränder utefter lugna vattendrag. Det smidiga djuret
simmar ljudlöst under slingrande sidorörelser genom vattnet
med hufvudet och den spelande tungan i höjden, eller också
dyker den ned, beständigt uppkastande luftblåsor, ty den an- ”
das ju med lungor och icke med gälar som fiskarna.
I terrariet kan någon simning svårligen äga rum, men
däremot kunna vi, när ormen blifvit tam och lätt låter fatta
om sig, då och då skaffa oss nöjet att lägga den i en vatten¬
balja och betrakta den där. Man har för öfrigt funnit, att
vanliga snoken simmat betydliga sträckor. Naturforskaren
Schinz såg en midt uti Zärichersjön, andra hafva påträffat
den i hafvet mellan Wales och Anglesea, ja, till och med tre
och en half mil bortom ön Riägen i öppen sjö. Den vistas icke
i vattnet blott för nöjes skull, utan den går på jakt där efter
såväl utvecklade grodor som deras ungar, men i synnerhet
efter fisk och är för den skull skadlig för karp-, forell- och
gäddyngel i utkläckningsdammar, till dess storken, dess döds¬
fiende, hvilken har en mycket utpräglad smak för ormar,
ertappar den. Storkens smak lär härvid ej vara dålig, ty
så underligt det än låter, äter mången snoken, och den påstås
vara lika delikat som ål.
Under det att amfibierna, såsom redan nämnts, lägga sin
rom i vattnet och ynglet har att undergå förändringar, lägga
ormar och ödlor ägg, ur hvilka ungar framkomma, som icke
undergå någon annan förändring än till storleken. Ar lyc¬
kan god, kan det inträffa, att äfven snoken lägger ägg i terra¬
riet. Äggen, som äro beklädda med ett läderartadt hvitt skal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
