Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERSÄTTNINGAR 131
Vi hafva så långt från oss sjelfva att vi knappt
veta hvad som tilldrar sig i vår varelses horisont.
Vi irra omkring i dalen utan ana det våra åtbörder
upprepas och få sin betydelse på bergets spets, och
då och då måste någon komma och säga: Lyft era
ögon, se hvad Ni är, märk hvad Ni gör. Det är icke här
vi lefva; det är der uppe vi existera.
*
Vi likna en menniska som förlorat synen i sin
barndom. Han har en gån g sett solen, hafvet, skogen.
Alla dessa skönheter befinna sig ännu i hans minne
och Era fattiga ord kunna icke gifva honom mer.
Men han hör på Er med en brinnande glädje ehuru
han vet allt förut.
Emerson har infunnit sig för rätt många i det
ögonblick han skulle och då de hade ett
oemotståndligt behof af nya förklaringar. De stora heroiska
ögonblicken äro mindre synliga, försakelsens äro ännu
icke komna; oss återstår endast det dagliga lifvet,
och vi kunna emellertid icke lefva utan storhet. Han
har gifvit en nästan antaglig förklaring på detta lif
som icke mer egde sina traditionella horizonter och
kanske har han visat oss att livet är nog underbart,
nog djupt, nog stort för att icke hafva annat mål än
sig sjelft. Han vet visserligen icke mer derom än vi
andra; men han försäkrar med mera mod och han har
förtroende till mystèren. Man måste lefva, hören I
alle som genomvandren dagar och år utan handlingar,
tankar, ljus, emedan Ert lif är, trots allt, obegripligt
och gudomligt. Man måste lefva emedan ingen har
rätt att undandraga sig de banala veckornas »événe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:36:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/samotryckt/2/0135.html
