Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERSÄTTNINGAR
141
ofta händer att de som älsta bäst komma andra
att lida mest, ty man vet icke hvilken timid
grymhet som är kärlekens oroliga lilla syster.
Kärleken söker alltid prof på kärleken och hvem
är icke böjd att först af allt finna dem i den
älskades tårar.
Döden sjelf skulle icke räcka till att lugna
älskaren om han vågade lyssna till kärlekens pockande
kraf; ty dödsögonblicket synes alltför kort for
kärlekens intima grymhet; på andra sidan döden fin6
ännu plats för en ocean af tvifvel; och1 de som dö
tillsammans, dö kanske icke utan oro. Här fordras
kanske långvariga och långsamma tårar. Smärtan är
kärlekens första näring, och den kärlek som icke är
ammad med någon ren smärta skall dö som det
dibarn man ville uppföda som en fullvuxen.
Skulle Ni älska på samma sätt den qvinna som
alltid kom Er att le som den hvilken fick Er att gråta?
Kärleken måste tyvärr gråta och mycket ofta är det
just i snyftningarnes ögonblick som kärlekens kedjor
smidas för lifvet–-
Jag har spridt lidande emedan jag älskade, men
jag har äfven kommit sorg åstad emedan jag icke
älskade längre. Men hvilken skilnad mellan dessa
båda smärtor. När den profvade kärlekens
långsamma tårar syntes redan veta att de vattnade i våra
förenade själar något outsägligt, och der, i senare
fallet, visste dessa stackars tårar att de föllo
ensamma i en öken.
Men det är i dessa ögonblick då själen är idel
öra eller snarare idel själ som jag igenkänt magtea
af en osynlig godhet som visste skänka åt en do-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
