Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
är Topelius, i sitt 6 år sednare d. v. s. i sitt 1823 ut-
gifna 2:dra Häfte af „V anhoja R u n o ja ;“ deri det
gar uti sjelfva grundelem enterna af det Finska språkets grammatik«
(sid 36) — i p oetiskt afseen de, och för större em foni, blifvit utbytt —
ena gången em ot ordet sam psa, och — andra gången em ot ordet
sam po (ett ord af sam m a form som lem po). Följden häraf blir så -
led es att alla tre orden, sam psa, sampo, och sammas, beteckna en och
sam m a sak, och utgöra sålunda ett och sam m a ord. (Castréns för-
klaring det ordet sam psa âr en förvrängning af det ryska dopnam -
n et Samson, lem na vi för öfrigt i sitt — välförtjenta värde). Den
som icke åtnöjer sig m ed denna förklaring, utan påstår att ordet.
sammas sjelf är ett stam ord, m å derföre åtnöja sig hår m ed en an-
nan. Liksom ordet hammas (tand) har i gen etivu s hampaan, och
liksom lammas (får) har i genetiven lampaan, så m åste nu äfven
sammas rätteligen ha i gen et, sam paan. Vi finna så led es huru, och
på hvad sätt p ljudet, i analogi m ed språkets lagar, kom m it att
ingå i detta ord; och sedan det engång väl kom m it dit, är d et ej
så lätt att tå d et derifrån. Sålunda hafva vi t. ex. nam net sam pa-
linna, nära Abo, der bokstafven p förekom m er äfven i nom inativus.
Vida vigtigare skulle jag anse den om ständigheten förljena att upp-
m ärksam m as — att sam m as är ett ord som icke, åtm instone i denna
b em ärkelse — num era, återfinnes i vårt språk här i land et; hvilket
är fallet — äfven m ed m ånga andra ord, som — under tid en s längd,
derifrån försvunnit (och detsam m a gäller äfven om nam net Jompainen,
hvaraf i Finland icke återstår något m inne). Det m åste derföre an-
tingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör d et en ar-
kaism , d. v. s. ett föråldradt talesätt, som num era från språket re-
dan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtm instone
icke varit främ m ande, b ev isa s deraf att det var kändt, och ännu
b egagn ad es på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre
förefinnes i något annat språk. Att d et m åste vara en arkaism ,
skönjes äfven deraf, att redan Sturleson (lödd 1179) på fiere ställen
om talar det Finnar, ännu pä hans tid, b eb od d e de Skandinaviska
skogsb ygd ern a; hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan to-
talt utdogo, m en hvilka dock i språket qvarlem nat några spår af
sin tillvaro; och hvilket ännu skönjes hos den närvarande gen eratio-
nen. Så t. ex. heter m o d e r på de Svenska och Norrska Finnsko-
garne öfverallt på Finska munna — ett ord hvilket icke num era nå-
gorstäd es återfinnes i vårt Finska språk. Blott pä ett ställe, i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
