Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: August Strindberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
-eller genomsnittlighét. Vid mitt forstå ögonkast varseblef jag en
rank, elastisk gestalt, sådan som den år egendomlig för svenskarne,
med små lotter ocli små livita hånder; vid det andra ett ansigte,
hvartill jag aldrig vare sig sett eller kunnat tänka mig maken,
■ett litet aristokratiskt formadt mongolansigte med uppstrukna
mu-stascher ocli en rod, yppig renässansmun, helt och hållet beherskadt
af en fenomenalt hög panna, öfver hvilken det mäktiga håret föll
i ostyrliga lockar; vid det tredje slutligen ett par ögon, stora,
dunkla och skiftande i uttrycket, såsom hafvet en dag på
sen-hösten skiftar färg, allt eftersom solen faller på det eller träder
bakom moln, lysande och leende som solstrålen genom dimman,
liotande som ett par pistolmynningar.
Han var i upphetsad sinnesstämning. Han hade just erhållit
bref från de män, som representerade det „nnga Sverige" i
Stockholm och Upsala, och desse hade ställt sig liögst forsigtigt gent
eniot det foretag, hvari han under dessa dagar uppgick med hela
•sin själ och med hela sitt energiska intresse: „försöksteatern" i
Köpenhamn. Det låg i hela lians väsen, i tonfallet af lians stämma,
i hans mimik, hans åtbörder, i allt, en på samma gång beherrskad
ocli intens patos, hvilken sällsamt harmonerade med ovädret
utan-för och som i min uppfattning utvidgade sig till och sammanflot med
det nationella temperamentet, den svenska folkindividualiteten.
Se hår ett svenskt landskap, ett motiv från Bohuslån, det
gamla Viken, vikingarnes urhem. Man kan på ångbåten, som befar
kusten eméllan Göteborg och Strömstad, resa dagen lång utan att
se annat än ett och samma enformiga sceneri, hvilket vår herre
såsom en sannskyldig mästare bland impressionister målat med blott
trenne färgplumpar — blått, grått, rödt — blått haf, graa klippor,
röda liusbylten. Timmar kunna gå utan att man ser ett enda
grönt tråd eller ens ett enda grönt grässtrå; det enda, som
brin-gar en smula omvexling, år sjöfåglarne: mås, skrak, svärt, och
hvad de alla heta, livilkas kroppsform år alldeles densamma som
hos lmfvudiisken i dessa farvatten, makrillen, livilka tillika ega
deiinas grål i vita färg och allt i allt se ut som flygande
ma-krill. Deras skri år nästan det enda ljud, som bryter
sten-tystnaden i dessa nejder, — ett sällsamt, metalliskt ljud. som fölle
nietallstycken ur deras långa näbb ner på klipporna, Skalar sola
sig på de små granitknölarne och granitplattorna, livilka hår och
hvar liüja sig ur vattenytan, lodrätt, med bottenlösa djup rundt
omkring sig, så att de mest djupgående fartyg kunna stryka fram
oniedelbart invid dem. Ej drar springa på vattnet. Jag bodde en
16*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
