Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: August Strindberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
såsom ett lysande föredöme. Offentligt stenad, i löndom
smuts-kastad, drifven ut i landsflykt och armod, hade han i sin person
såsom i en lysande brännpunkt samlat allt hvad mitt hemlands
basta ungdom under ett helt decennium dyrkat som ideal och
framtid. Hans nanni vajacle som en fana i spetsen för den kohort,
livars eftersta led förlorade sig i de kommande tidernas dunkel.
Blott en enda gång hade jag fått se en skymt af honom. Det
var i det märkvärdiga herrans år 1884. Jemte en mängd andra
unga lundastudenter hade jag skyndat till jernvägsstationen i den
lilla sydsvenska universitetsstaden vid ryktet om att August
Strindberg skulle passera den med snälltåget. Han var på återvägen från
Stockholm, dit han ilat för att möta infor domstolen, anklagad för
hädelse mot religionen i növellsamlingen „Giftas". Han hade just
i dagarne frikänts af juryn under hufvudstadbefolkningens jublande
demonstrationer och återvände nu till sin asil i Schweiz.
Student-kåren hade icke infunnit sig officielt under sina standar och fanor,
såsom annars sed var vid livarje genoinresa af en forstlig Per och
Pål, men det vimlade af unge menniskor på perrongen: beimdrare,
fiender, likgiltige neutrale. Tåget kom och höll ett par minuter.
Den unga skaran störtade emot konduktoren; „August Strindberg?"
— „I sofwaggonen." Man stormacle tillbaka till sofkupén. En djerf
ungdom hade klättrat in i detta tågets allraheligaste, tryckt hans
hand och vexlat några ord med honom. Vid återkomsten och medan
tåget brusade åstad mot Malmö, bragte han mig en helsning och
ett tack från mannen i sofwaggonen för en liögst entusiastisk dikt,
som jag i dessa „ovädersdagar" offentliggjort till hans ara. Af
honom sjelf hade jag intet annat fått att se än profilen af ett blekt
och magert ansigte inunder en hög svart hatt, det hela dunkelt
af-tecknadt mot ett kupéfönster på bortre sidan; men hans helsning
gick jag omkring och bar på vecktals, som var den ett stycke kol,
hvilket låge inne i min själ och glödde och värmde.
Allt detta kom och gick, inom mig och forbi mig, såsom
miri-nen komma och gå, i beslöjade tankar och bleka bilder, under det
att skenet från brasan fladdrade genom det svagt upplysta rummet
och skurarne dängde mot rutorna och stormen for fram derute i
mörkret. En dörr slogs igen, steg ekade i trappor och korridorer
och det knackade på min dörr.
August Strindberg stod framför mig.
Det ligger öfver denne diktare något af gammalnordisk saga,
liågot af storslaget äfventyr. Re dan hans yttre menniska bar
snillets adelsmärke; det tins hos densamma intet af alldaglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
