Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: August Strindberg - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
narne, — en svärm af clessa samhällets lösa fåglar, hvilka intet
eget näste ha, sådane som blifvit vingskjutna under flygten och
stormfåglar som äro varsel om oväder. I detta sällskap upptages
unge herr Arvid Falk, förut embetsman i åtskilliga verk. numera
literatör. Han tillhör den ungdom, som räknade den nya tiden från
den stora händelsen: representationsreformen, och som af bönderna
väntade det nya riket. Han är en försagd, förskrämd natur, vek
och sårbar. Han går med en ständig förnimmelse af att göra
orätt, han blir ledsen, när han mister sin goda tanke om något,
men när han så ser något bevis på godhet eller ädelmod, älskar
han återigen menniskorna, öfverskattar dem och blir lurad på nytt.
Men framför allt är han skoningslöst ärlig mot sig sjelf; han
känner endast en norm för sitt lif: att söka sanningen; och trots sin’
sensitiva-natur gör han den största insats som göras kan, för att
vinna allt eller förlora allt. Han sargar sina fötter blodiga på
literaturens steniga stig, men han viker ändå icke in på det sociala
anseen-dats släta vägar; i Röda rummet lär han att öfva tålamod och
lida försakelse, och fastän hans tunnhudade själ krymper under
piskrappen, vandrar han oförsagdt och med upprätt hufvud in i
för-dömmelsen. Men fötterna snärjas i de täta snåren af half sanning
och hel lögn, han snafvar och är för uttröttad att resa sig igen,
han känner hur lifvet flyr, det som för honom är lifvet: den andliga
spänstigheten. Hans öga har hypnotiserats af den lysande punkt
som tjettrat så mången blick: att vara de fattiges stöd och
sanningens apostel; och som så många känner han marken sjunka under
fötterna, då han finner att humbugen trifs lika frodigt i
samhälles-bygnadens grund som uppe på dess krön. Ty han är för ärlig
att blunda, ens då han helst velat slippa se. Han ser, att
samhällsmaskineriet är i olag, men han kan ikke finna ut hvari det
sticker. Han känner, att samhällskroppen ruttnar, men kan icke
finna saltet. Han vet, att det behöfs en operation, men han kan
icke göra något snitt, emedan organismen tyckes honom anstucken
i alla sina partier. Emellertid ryckes han upp ur den förnedring,
i hvilken han håller på att sjunka, af en vän, inträder åter i
samhället, förlofvar sig, ikläder sig i allt åter den gamla menniskan,
omgärdar sig med en kinesisk mur gent emot det pulserande lifvet
och strör numismatiskt studiedam öfver sin själ. Den gamla
menniskan är dock ej död, lion blott sofver; „när han blir led på
familjlif och samhällslögn, då går lian ned i Röda Rummet"; och
hans räddare säger om honom: „ni få allt akta er för den mannen
när ban blir färdig en gång!"
19*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
