Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Antikens undergång - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antike n s u n de r gå n g
29
siska sträcker sig så långt tillbaka som historien går och
ännu fortvarar. Den ena har således dött, den andra icke,
och man måste i så fall medgifva, att folkens lifslängd varierar
oerhördt mycket starkare än människornas. Problemet står
således i själfva värket kvar under en annan formulering:
hvarför blef den attiska kulturen så kortvarig och den
kinesiska så långlifvad? Härpå har denna teori intet svar att gifva.
En annan förklaring har under århundraden upprepats:
det har varit den barbariska invasionen, som förstört den
antika kulturen. Men denna sats är om möjligt ännu mera
falsk. Först på 400-talet bröto barbarerna in i Italien, men
redan vid midten af 200-talet visar sig den antika
civilisationen i full upplösning. Man behöfver blott betrakta
Konstantinsbågen för att finna, att romarna redan voro
fullkomliga barbarer i konstnärligt afseende och att de fullständigt
förlorat den äldre tidens tekniska skicklighet. Denna
barbariska invasion på 400-talet kan ej häller förklara den
nästan absoluta litterära steriliteten under 200- och 300-talet.
Den siste italiska skalden af någon betydenhet (Juvenalis)
dör redan omkring 125 e. K. Under samma århundrade
efterföljes han väl af några författare af afrikansk börd —
såsom Apulejus och Fronto — men under bela 200- och
300-talen skref man öfver hufvud ingen ting alls på latinskt
språk. I slutet af 300-talet framträdde väl tvänne, dock föga
betydande latinska skalder, Ausonius och Claudianus, men
af dem var Ausonius från Gallien, Claudianus från
Paphla-gonien. Man kan därför utan fara våga påstå, att den
antika kulturens dödskamp börjat redan långt före Alariks
rom ar tåg.
Den moderna forskningen, särskildt Gregorovius’
undersökningar ha för öfrigt visat, att barbarerna icke ens
förstört den antika kulturens yttre minnesmärken. Goterna
ville plundra, hafva gulcl eller andra dyrbarheter, och cle
förstodo säkerligen att använda sin tid på ett förnuftigare sätt
än upptaga denna med att knacka sönder marmorbyster eller
smälta ned bronsstatyer. De, som förstörde dessa, voro icke
barbarerna, utan medeltidens och renässansens romare. Det
var dessa, som brände marmorn till kalk och som smälte
ned bronsen. Goternas konung Theodorik sökte däremot
att skydda dessa minnesmärken mot de romerska
metall-tju’fvarne och anordnade särskilda nattpatruller för att hindra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
