Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
intresserat sig, var fransmannen Desprez och han var
dekorationsmålare. En konstvän kan Gustaf 111 således blott
med mycken öfverdrift kallas, ty det är dock en skillnad att
uppmärksamma erkända ryktbarheter och att såsom den
värklige konstkännaren draga fram obemärkta förmågor. Det
senare har Gustaf knappast gjort, och att han gjorde det
förra var i full enlighet med hela hans karaktär. En svensk,
som väckt uppseende i utlandet, särskildt i Paris, kastade
ju glans och ära öfver sitt land, och för detta var Gustaf
med sin ytliga idealism till ytterlighet svag. Af samma skäl
beskyddade han Sergel, ty Sergel hade redan förvärfvat sig
ett namn, som kunde kasta en reflex äfven öfver konungens.
Redan 1776 hadeCreutz, konungens parisiske smakråd, skrifvit,
att Sergel «af alla kännare anses som den förste bildhuggaren
i Europa», sedermera hade konstnären mottaget anbud att
öfverflytta till England och Ryssland, och det var då ganska
naturligt, att Gustaf med sin känslighet för Sveriges ära ville
återbörda en dylik ryktbarhet åt fäderneslandet. Sergel läm
nade således Italien och slog sig ned i Stockholm, där konun
gen på allt sätt sökte att vara honom till hjälp. Men äfven
om det därigenom med önskvärd tydlighet fastslogs, att Sergel
var svensk bildhuggare, hade det för honom och hans konst
utan tvifvel varit lyckligare, om han fått stanna i Rom, där
nu Thorvaldsen, en måhända ringare begåfning, kom att
intaga hans plats.
På samma sätt var det med vetenskapen. Linné, som
då ännu lefde, var öfverallt hyllad såsom en vetenskapens
furste, och för detta hade Gustaf 111 sinne. Då Linné 1778
afled, ansåg sig konungen t. o. m. böra omnämna denna till
dragelse i sitt tal till ständerna. «Jag har yttrade han
förlorat en man, som gjort lika ära åt sitt fädernesland som
värdig medborgare som han värkligen var berömd öfver hela
världen. Länge skall Upsala påminna sig den ryktbarhet,
som Linnés namn förvärfvat åt denna högskola.»
Som man märker innebara dessa ord i främsta rummet
en hyllning åt den aflidnes ryktbarhet och den betydelse
denna hade för Sveriges ära. Men en dylik syn på veten
skapen, allmänt gängse äfven i våra dagar, särskildt hos små
nationer, utgår från en falsk uppfattning både af vetenskapen
och af landets ära. En utbredd allmänbildning är en heder,
som tillkommer hela folket, men en enskild stor forskare
eller konstnär är i och för sig ingen ära för en nation, som
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
