Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII.
Henrik Schuck.
ytterligare några tragedier, såsom «Ingiald Illråde» och
«Kelonid».
Hans äldre vän Gyllenborg, som varit en bland frihets
tidens mera bemärkta skalder, men förut aldrig försökt sig
på något drama, kastades nu helt hastigt af det kungliga
teaterraseriet in på detta nya område och fick skrifva det ena
stycket efter det andra, utan att därtill äga den minsta natur
liga fallenhet. Äfven Oxenstjerna valde denna väg, lyckligtvis
dock blott för att åter öfvergifva den, sedan han vunnit fast
position vid hofvet. «Att göra sin cour och visa sin kvickhet
skrifver Ehrensvärd hade han sammanskrifvit en opera
i tre akter, som han kallade Alexander och Apelles.» Den
blef dock aldrig uppförd, utan förelästes blott vid lecturen
om kvällarna. Alldeles helskinnad slapp för öfrigt ej häller
Oxenstjerna undan. Han förskonades visserligen från att
skrifva tragedier, men så blef han desto mer anlitad, då det
gälde divertissementer och baletter, och denna charge var
kanske fullt ut lika så tröttsam.
Det är således sant, att Gustaf 111 uppmuntrade och
understödde de stora författarna såsom Leopold, Kellgren och
Lidner, men detta var endast i deras egenskap af dramatiska
skalder, och hvad som man mindre observerat han
understödde fullt ut lika mycket alldeles obscura författare,
hvilkas namn numera endast äro kända af litteraturhistori
kern ex professo. Det är sant, att Sveriges störste skald,
Bellman, af Gustaf 111 erhöll en pension af 100 rdr. sp., men
en Flintberg, som 1774 skref ett litet proverbe-dramatique,
«Solen lyser för hela världen», erhöll af konungen icke blott
en lika stor pension, utan dessutom dels en brillantring af
200 dukaters värde, dels fri bostad i det Ekebladska huset,
dels titeln Poéte de la Cour. Skall man döma häraf, bör
Flintberg således snarare hafva skattats högre än författaren
till Fredmans epistlar. För fullständighetens skull kan näm
nas, att den ifrågavarande pensionen öfvergick först till Kell
gren och från honom till en nu alldeles bortglömd skribent,
Rosenheim, som då han succederade Kellgren hade tre stora
tragedier på stapeln, «Frode», «Brita Leijonhufvud» och «In
giald Illråde». Denne Rosenheim var mott slutet af Gustafs
lif en bland dennes mest anlitade litterära liandtlangare, som
med en otrolig ledighet skakade femaktstragedier ur ärmen.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
