Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Fornnordisk diktning och europeisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
godt som utplånade i de norska versionerna. Men en dylik
individualism är just tecknet på all renässansdiktning, karak
täristisk icke blott för Italiens quattrocento, utan ock för
vikingarnes, de kraftfulla, dådlystna, själfviska och djärfva
personligheternas tidsålder.
Vikingatidens norska diktning är således i viss mån en
efterblomstring så till vida att den föregåtts af en annan.
Men i det väsentliga är det en ny diktning med de för en
ny diktning karaktäristiska dragen: romantiken och den starka
individualismen. Eller rättare sagdt: inom denna periods
diktning löpa tvänne olika strömmar jämsides med hvarandra.
Den ena är efterblomstringens poesi, den döende litteratur
periodens epigonpoesi: skaldevisan. Den andra är den nya
romantiken, representerad af den friska, poesifylda eddadikt
ningen. Ty att denna icke skulle vara diktad af några värk
liga skalder, utan af det s. k. folket, är i mina ögon en ren
orimlighet. Ty utom det att detta diktande «folk» blott är
en nyromantisk fantasi all dikt härrör från en bestämd
individ så bära dessa dikter prägeln af alldeles bestämda
skaldeindividualiteter.
Äfven här, inom denna eddadiktning, kunna vi iakttaga
olika skolor, och Vigfusson, som trots sin brist på filologisk
metod, dock hade en sällspordt fin poetisk blick för littera
turen, skilde bestämdt mellan The Helgi-poet, The ballad-poet
o. s. v. I detaljen kunna väl dessa uppgifter vara felaktiga,
men själfva utgångspunkten är riktig: dessa kväden härröra
från författare, hvilkas skaldeindividualiteter äro lika bestämdt
utpräglade som andra medeltidsförfattares, och hvar och en,
som har något sinne för poesi, måste medgifva, att det icke
varit en man ur det s. k. folket, som diktat t. ex. kvädet om
Helge Hundingsbane det har varit en man, som själf lyssnat
till vapnens klang och varit fyld af vikingatidens romantiska
erotik.
Nu kan man ju tycka det vara egendomligt, att en dylik
ung poesi existerat samtidigt med en mästersång som skalde
visan. Men för det första bör man här observera, att skill
naden mellan skaldevisan och eddadikten dock blott är graduell,
och flera af skaldevisorna, t. ex. Eiriksmål, hafva nästan edda
diktens friska klang och romantiska stämning. För det andra
har i alla tider den döende periodens epigondiktning lefvat
kvar vid sidan af den uppspirande nya litteraturen. Corneille
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
