Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Levertin.
Man kunde med tanke härpå ha lust att beteckna Lever
tins litterära produktion såsom en utveckling på dubbla linjer.
Man kan också, om man vill, betrakta hvardera för sig och
följa deras gång från anläggningen till slutpunkten. Man
kunde se, huru diktens åder, sä späd och tunn i sin första
prosaform, plötsligt söker djupet och springer med kvällande
styrka i «Legender och visors» och «Nya dikters» praktfulla
verskonst, för att därpå småningom flöda ut öfver reilek
tionens vida marker och sist i «Kung Salomo och Morolf»
som en klar och stilla sjö spegla tankehimlens rymd och
lifsbetraktelsens vemodiga stjärnor. Och man kunde se den
smidiga återkallaren af gångna tiders lif och anda från «Gustaf
III:s dagar» växa till den intima porträttören, den själfulla
analytikern i «Diktare och drömmare» för att sluta som
kulturpsykolog och miljöskildrare i stor stil i «Svenska
gestalters» stolta och lysande bildergalleri.
Men det ligger närmare till att se dem båda under ett,
iakttaga huru de löpa om hvarandra, korsas och skiljas igen
för att sist mötas i den breda och lugna linje, som omsluter
det som skulle utgöra hans lifs storverk, men blef en torso
Linnémonografin.
Levertins dikt och forskning utgöra ej två skilda världar.
De äro utslag af samma rastlösa behof att taga och ge, till
ägna sig och skapa, som är hans lifs patos. Innerst hvila
de på det som är mera än ett system: känslodispositionen
för ett system, och tillsammans bilda de en förening af tan
kens styrka och hjärtats rikedom, för hvilken i ordets sanna
och egentliga mening intet mänskligt är främmande.
Denna diktare, som i sina första noveller bär med sig
så mycket af de lärda mödornas damm, att han anför
källorna för sina skildringar som noter till texten, är i sitt
sista historiska verk ännu så mycket diktare, att han mellan
bladen i 1700-talets nyktra resejournaler lägger in sin egen
själs doftande blommor och i naturforskarens kärfva och
sakliga språk hör rytmen af den storvulna hymnpoesi, som
ljuder i hans eget öra. I samma mån man märker på hans
dikt, att hans tankar omfatta allt större mått af mänskligt
vetande och insikt, i samma mån märker man på hans forsk
ning, att den genomtränges af diktarsjälens underbart strå
lande glöd. Men ju mer de närma sig hvarandra, dess min-
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
