Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Hasselblatt.
dre intrång göra de på hvarandras områden. Det är ett rikt
och harmoniskt samspel mellan dessa två, som gör att de
ljuda tillsammans utan att förrycka hvarandras karaktär.
Just häri ligger styrkan i Levertins litterära kritik. Hans
analys är en rent konstnärlig process. Den sönderlägger
noggrann! verkets inre organism, spårar dess rötter i poetens
naturell, följer dess växt genom hans själ och bestämmer
dess plats i det psykologiska systemet. Men innan han lägger
det ifrån sig, tvingar han det med ett lyriskt grepp, som är
hans poetiska genius’ hemlighet att uppstå igen i läsarens
fantasi, sådant han gripit det lefvande och helt. Och det
man har kvar är närmast en stämning, en doft, en klang,
som en dikt öfver dikten, en orkestral instrumentering till
verkets tonande melodi. Vilhelm Andersen säger vackert
om hans kritik, att den är som ögat, hvilket både spejar
och speglar.
Det underligger intet tvifvel, att ej Levertips utveckling
gått i en riktning, hvars syfte, om ej häller mål, var bestämdt
från början. Redan när han som ung lustvandrade i diktens
romantiska drömriken murade han med ihärdigt allvar sten
på sten till den vetenskapliga byggnad,, där han sist tog bo
och slog sig ned bland sin kunskaps skatter. Men den var
också den enda konsekventa för en natur som hans. Den
ledde från det primära till det sekundära, från den enskilda
till typen, från upplösningen till sammanfattningen. Han som
i sin ungdom svärmade om att få dikta de visor som knyta
ihop två älskandes hjärtan som en silkesända två utslagna
rosor, han fann det på mannaålderns höjd mest afundsvärdt
att kunna formulera bara en eller ett par af de rader, hvilka
som ett lifs resultat komma på tänkarens tunga, när han
står ensam i sitt fönster och betraktar stjärnbilderna längs
Vintergatan. Kosmos’ mystik, världssystemets lagbundna
storhet, lifvets ändlösa följd af upprepningar och variationer
är den visdomsbrunn, hvartill den moderna tanken har att
hänvisa törstiga inbillningar och hjärtan.
Levertin kunde aldrig se sig mätt däri. Döden fann
honom, där han satt lutad öfver dess mörka vatten, fyllande
sitt öga med dess djup, sin själ med bruset från dess eviga
strömmar.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
