Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Levertin.
diktnings dammar. Inför dödens ansikte fann han sig själf.
Men så nära hade han stått dödsflodens vatten, att dess speg
ling aldrig gick ur hans öga, dess sorl aldrig ur hans öra.
Hos färjemannen vid Acherons älf hade han växlat den löse
penning, som öppnade honom vägen till hans eget innersta.
I dubbel måtto hemfaller han åt dödstanken: han
förlorar sin hustru och sväfvar själf mellan lif och död.
Kanske är det därför den griper honom så helt. Den genom
tränger hans väsen och omspänner hans föreställningar som
en sluten horizont, mot hvilken hans tankar aldrig tröttna
att slå. Han kom, som Jacobsen uttrycker det, att se lifvet
under dödens lag. Den blir för honom principen i det
varande, tillvarons fasta punkt, där hans själ tar fäste. Genom
den kommer han att älska också lifvet. Lifvet i sig själf är
bara en episod, ett brottstycke, en villa. I döden har det
sin fullkomning och förklaring, det är för den vi mogna.
Där upplöser sig våra förnimmelsers splittrade och oroliga
mångfald och lagen härskar i sin enkla och sublima storhet,
den ensamt heliga och oförytterliga bland allt som finnes till.
Påverkad af denna inre förvandling byter också Levertins
litterära alstring karaktär. I den tillsammans med Verner
von Heidenstam utgifna stridsskriften «Pepitas bröllop» formu
leras programmet. Dikten skall vara ett grepp icke ur, utan
o m lifvet. Personligheten skall få svängrum, fantasin slag
vidd, känslan makt att tändas och stråla i gnistrande facetter.
För Levertin blir den nya bekännelsens naturliga uttryck
lyrik. Smärtan har lagt sångens gåfva på hans läppar. Efter
«Legender och visor» (1891) och «Nya dikter» (1894) är han
som diktare framför allt lyrikern, i hvars heta och yppiga
strofer hjärtats bultande slag taga form. Icke på länge, kanske
aldrig, hade i svensk diktkonst formats verser af den sinnliga
tjuskraft och den bländande prakt i uttrycket som dessa.
Själfva språket ljuder, under hans händer som ett nytt och
jungfruligt instrument med ekon från främmande världar.
Man har pekat på Stagnelius som hans närmaste före
gångare, och det kan icke nekas, att där råder en viss likhet
mellan dessa två lifstörstiga asketer, «sväfvande mellan de
tvänne elementer, där människans ande och kropp ha hem» r
båda med skuggan af en tidig död öfver tänkarpannan. Men
det som i Levertins lyrik icke är kött och blod af hans
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
