Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Hasselhlatt.
tårar», synas vara till för att ge infattningen åt en reproduk
tion af själfva tidsstämningen: rococons cirklade herdespel och
den slocknande känsloromaiitiken i den svenska småstadens
öfvervuxna trädgårdar. Tillsammans omspänna de väl hundra
år af svenskt kulturlif. Därmed visa de framåt på de nya
uppgifter, som växa genom diktarens själ. Men ännu är det
elegiska momentet förhärskande. De brustna skrattens vemod
och de förrunna tårarnas poesi fyller dem med en vek och däm
pad mollklang. Skalden är «fången hos det som förlist». Han
bekänner det själf i sina «Dikter» (1901). Sin uppgift ser han
under bilden af dykaren, som vandrar på hafvets botten och
hör allt lefvandes ström tömma sig långt öfver sitt hufvud.
Hans dikt sveper sig i symbolen och blir borta i den. Vinter
natten lägger sig kring hans hjärta. Ur mörkret lyser ett
enda ljus, som brinner mot skuggorna utan att slockna.
Det ensamma ljuset är lågan från tänkarcellens fackla.
Hos Levertin innebar detta en sammanfattning, icke
en eftergift. Den rena tankens gärningar ha för honom
samma makt och hälgd som diktens. Kunskapens svala
rymd omsluter för honom en värld, lika brokig och rik, lika
skiftande och stor som den under fantasins himmelskupa,
och i böckernas tysta språk hör han samma sus af längtan
och dröm som i klangen från lyrans strängar. Alla de
fåror, i hvilka hans personlighet är lagd, löpa nu in mellan
studiekammarens fyra väggar. Resultatet blir hans kanske
vackraste och mest betagande bok, «Svenska gestalter» (1903),
denna glänsande porträttserie ur den svenska diktens min
neshall.
Som ansikten man mött på gömda vägar, som händer
man tryckt i stumma förtroenden, som stämmor man hört
susa genom sin själ med lidelsens glöd och biktens upp
riktighet minnes man dessa gestalter, som diktaren ställer
fram i en atmosfär af lifshärmande ljusdunkel. Men man
märker godt, att målet för porträttören icke är den enskilda :
personligheten eller ödet. Genom individen söker han tiden,
genom episoden sammanhanget, och man tycker sig se, huru
hans hlick följer linjerna som binda formerna samman för
att stanna vid det som ligger under och bakom den natio
nella kulturens daning och växt.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
