Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Levertin.
föra sig för långt, lockad af den praktfullt och oregelbundet
kristalliserade personligheten, som var hans glädje, och blän
dad af rococotidens skimrande och brutna glans, som han
älskade, icke blott för dess egen skull som den graciösa leken
öfver ett bittert allvar, utan ock i dess egenskap af aprildagens
första vårluftning genom svensk kultur.
Mera frigjord gentemot uppgiften, mera höjd öfver denr
men på samma gång i mera rent intellektuell förbindelse
därmed står Levertin i den följande essaysamlingen «Diktare
och drömmare» (1898). Som föreläsare vid Stockholms hög
skola utbildar han sitt föredrag i det talade ordets lefvande
skola och som kritiker i Svenska Dagbladet ledes han till att
päjla djupet och studera strömningarna på olika punkter af
modern och gammal vitterhet. Ständigt nya områden lägger
han under sitt vetandes välde. Man tycker sig se, huru
hans stil från sin tunga och afmätta rytm glider in i en
alltmera lätt och mjukt dansande gång, och man tycker sig
känna, huru hans ande sträcker ut och tar tlykt i tankens
rena eter. Mycket har han lärt af Brandes, kanske mest i
metoden, men också hos de stora franska mästarena har
han gått i lära, främst hos Renan, i hvars väsen han
fann den «mildhetens styrka», som i sin förening af oför
skräckt tanke och vek och varsam hand var målet för hans
egen kritik. 1 denna bok ingår en uppsats om Lucretius*
De rerum natura, som i allt är karaktäristisk för hans för
fattarskap från denna tid. Skarpt och säkert tränger han
genom det filosofiska skalet in till diktens evigt grokraftiga
kärna och slutar så plötsligt med ett kort lyriskt efterspel,
där diktens grundton ljuder in i ett subjektivt besjäladt
anslag.
Som spånor från denna tillägnandets period falla de rent
skönlitterära alstren allt närmare det som nu var det egentliga
föremålet för Levertins intresse kulturpsykologin. «Roeoeo
noveller» (1899) och «Magistrarne i Österås» (1900) äro båda histo
riska pasticher, där skildrarens konst går öfver diktarens. De
lefva på sin miljö, på den tläkt af svunna dagars anda, som
darrar öfver deras blad. Deras hastigt förbiilande uppslag,
om hvilka man med ett uttryck af Oscar Wilde kunde säga,
att «de likna små komedier, som man inte kan skratta åt för
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
