Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
Fredrik Böök.
mer än en gång. Det är onödigt att understryka hur detta
på samma gång är det i djupare mening realistiska. Att
forstå ett öde, att forstå en mänskas handlingssätt är inte
det samma som att begripa det, att logiskt sönderdela det
och tillbakaföra det på sina orsaker, utan det är att intuitivt
känna det samma som personen i fråga kände. Om vi
forstå Macbeths ångest eller Hamlets förtviflan, så kunne vi
ändå inte forklara dem, utan vi upplefva dem. Shakespeares
psykologiska konst är att med fantasiens hjälp röra, skramma,
skaka och tjusa, han vill icke demonstrera, utan suggerera.
Shakespeares psykologiska intuition uppfattar och
fram-häfver öfverallt det gåtfulla, det för en genomsnittlig
diskursiv uppfattning oförklarliga. Man skulle kunna återföra en
hel rad af hans största själshistorier på den i sig själf
irra-tionella formeln att verkningen är större än orsaken. Timons
af Atén vilda mänskohat, kung Lears förtviflan, Ofelias
kär-lekssorg, Otellos svartsjuka, Hamlets grubbel, alla dessa
till-stånd äro i viss mening oförnuftiga, ologiska; för den
nor-mala reflexionen te de sig som öfverdrifna och förhastade
affekter. De snudda m. a. o. alla vid vansinnet: det är ett
Shakespearesk favoritmotiv därför att det är den sista
konsekvensen af det irrationellas makt i mänskonaturen.
Hamlet-figuren är därför med rätta midtfiguren i
Shakespeares mänskogalleri. Frågan om huruvida Hamlet är
van-sinnig eller icke saknar för Shakespeare realitet, ty hela
hans diktning är genomträngd af öfvertygelsen om det
inkom-mensurabla i den mänskliga naturen. Om den kritiska
analysen hade kunnat komma till ett resultat på den punkten,
då hade den lämnat hela Shakespeares psykologiska
uppfattning bakom sig som ett öfvervunnet stadium. Hvar går
den sökta gränsen hos en olycklig och söndersargad
mänska, hos hvilken egen förtviflan smälter samman med
den obarmhärtigt klara och revolterande insikten i det
för-därfvade och bristfulla som låder vid allt mänskligt? Att
hvarje själ är en värld för sig af gåtor och dunkel, med
outrannsakliga afgrunder af brott och af nöd — det är
tragediens innehåll, den romantiska grundstämning, hvari
hela verket klingar ut. Hur medveten Shakespeare varit
därom visar den geniala scenen, där Rosencrantz och
Gylden-stern komma på besök för att utforska honom, för att ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
