Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
497
reda på om han är klok eller icke och hvilka hans planer
äro. Det är den rationella insikten, som kommer för att få
sina klarhetsbehof tillfredsställda, och som mötes med
bittert hån: hvilken grotesk pretention, att dessa snusförnuftiga
medelmåttorbegäraenfixoch färdig formel för Hamlet, han som
känner ett kaos af oro och ovisshet och sjuka tankar sjuda inom
sig! Det är då han tar en flöjt från en af skådespelarna
och ber Gyldenstern att spela, enträget och pockande, och
när denne gång på gång förklarat att han inte kan, utbrister
Hamlet: «Nå, ser ni nu hvilket ömkligt kräk ni vill göra
af mig. Ni ville spela på mig, ni ville synas känna mina
klaffar, ni ville rycka hjärtat ur min hemlighet, ni ville
utgrunda mig från den lägsta noten till den högsta på min
skala — och det är så mycken musik, så härlig röst i denna
lilla pipa, och likväl kan ni icke få den att tala. Guds död!
Menar ni att det är lättare att spela på mig än på en pipa?
Kalla mig hvad instrument ni vill, förstämma mig kan ni
väl, men spela på mig kan ni icke.»
Här ligger hjärtpunkten i Shakespeares sinne för det
underbara: nämligen i den psykologiska mystiken. Det
öfvernaturliga i yttre mening — som lättast föll i ögonen
och drog till sig intresset — är i grunden endast en
symbolisk objektivering däraf: det är inte af afgörande betydelse
om vålnaden i Hamlet har materiell realitet — det finns
en seen med drottningen, där Hamlet talar med tomma
luften —, hufvudsaken är att den har psykologisk; spökena
i Macbeth äro inte väsentligen af annan art än dolken som
sväfvar i luften eller blodfläckarna på Lady Macbeths händer.
Men på den punkten grenar det ut sig en hel
under-afdelning af romantiken: den vulgära skräck- och
äfven-tyrsromantiken. Den bäres icke af det djupa sinnet för det
outrannsakliga i tillvaron, den är icke likt Shakespeares
diktning genomträngd af insikten om att det i alla stora
och starka passioner ingår ett dämoniskt, förnuftets gränser
öfverskridande element. I stallet slår den sig till ro med
det i rent stofflig mening mysteriösa, med det spökaktiga,
det handgripligt oförklarliga. Man kan icke utan vidare
räkna E. T. A. Hoffmann till denna riktning, ty det
underbara är hos honom i grunden en symbol på den djupare
metafysiska verkligheten, men en stor del af hans föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
