Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Prix Goncourt 1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjélm.
liga nationalkostym med det utslagna håret under en italiensk
hätta, och den enkla, friska naturligheten i sin livsuppfatt
ning. Ett europeiskt Tahiti har man kallat Ouessant, och
en främling, vilken förirrat sig till ön, har kunnat uppleva
idyller liknande dem som av européer förtäljas från de
fjärran söderhavsländerna, samt låta tiden omärkligt rinna
bort under dessa härliga värdinnors mångsidiga gästfrihet.
Men detta tillstånd är icke mer: «civilisationen» har kommit
med kolonialsoldaterna som posterats på ön, med provryt
tarne som envist trotsa den alltid ohyggliga resan från Brest
över sundet, vilken paketbåten gör två gånger i veckan, med
kvinnornas egna nyfikna besök i hamnstaden på «kontinen
ten», som de kalla Frankrikes fastland. Var det fattigt förut
och härskade där en viss frihet i seder, sä levde man åtmin
stone lycklig inom sin krets, stolt över renheten i sin bre
tonska ras och sitt språk och överlägsen mot det svagare
släktet från andra sidan sundet. Nu har all denna ursprung
lighet angripits från samma sidor, som man ser den angripas
bland primitiva folk: alkoholen härjar, de naturligt fria
vanorna ha övergått i depravation, den kvinnliga fåfängan
fordrar sin tribut i form av moderna kläder o. s. v. Det
Ouessant, som ännu för kort tid tillbaka kunde utöva det
egendomligas och ursprungligas hela dragningskraft, vara
ett tacksamt och överraskande studium både för psykologen
och etnografen, det går nu med stora steg sin undergång
till mötes.
André Savignon ger oss både idyllen och tragiken, men
mest den senare. Han skildrar dessa kvinnor, vilkas uppen
barelse på Brests gator anses betyda olycka för den mötande
eller åtminstone regn, dessa otroligt kraftiga varelser, som
kunna med sin sinnesnärvaro och duktighet rädda hela
besättningar från att förlisa mot de farliga reven och som
kunna uppgå i hängivenhet för en man, men också hastigt
slå över i vild hämnd och brutalt lättsinne, när deras känslor
såras; han skildrar de stormiga nätterna och skeppsbrotten,
vilka kunna rikta befolkningen med oanade hävor för en
tid; sjömanslivet, som bortför männen pä åratal, ofta för
alltid, och hustrurnas och barnens härda lott; främmande
sjöfolks strandhugg bland öns kvinnor, av vilka någon kan
försvinna för åratal, också hon, och komma tillbaka efter att
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
