Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: La Rochefoucaulds Maximer - II. La Rochefoucauld och hans tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
La Rochefoucaulds Maximer.
Rochefoucauld i en uppsats om «Detta århundrades händel
ser», men att egennyttan kunde bryta vänskap, förena fiender
och triumfera öfver alla andra passioner, hade han för visso
erfarit. År 1649 skref han apologien, full af raseri mot Ma
zarin, 1650 satt han i Mazarins kaross som Condés under
handlare; kardinalen frågade skrattande, hvem som för åtta
dagar sedan skulle trott en sådan samvaro möjlig, men La
Rochefoucauld svarade kallt: «Allting händer i Frankrike.»
I den bittra repliken ligger redan hela maximernas filosofi.
Midt under det aktiva lifvets virrvarr och hetsiga ifver
har den lugna genomträngande reflexionen börjat skjuta upp
hos La Rochefoucauld. Apologien är visserligen full af vrede
och patos, men den första frasen innehåller en märklig be
kännelse: «Jag gör icke anspråk på att vara så dygdig att jag
kunde våga påstå, att jag skulle ha hatat kardinal Mazarin
ifall han tyckt om mig.» Visserligen förfäktar La Rochefou
cauld längre fram, att det är statens hotade väl och det all
männas lidande, som gjort honom till Mazarins dödsfiende;
men medgifvandet i inledningen innehåller dock gryningen
iill hertigens själfkännedom och därmed til hans filosofi. Ser
man bättre till, finner man också i apologien en och annan
af maximerna i utkast, bland alla högmodets obändiga
utbrott.
Den sista perioden af hans lif är fredens, eftertankens,
filosofiens. Den sträcker sig från 1653 till 1680, från hans
fyrtionde till hans sextiosjunde år. Efter att ha skrifvit sina
memoarer på sina gods kom han 1656 till Paris, blef en af
de litterära salongernas förnämsta prydnader, och författade
sina Maximer. De blefvo alla diskuterade, granskade och
gillade af hans väninna, markisinnan de Sablé, som efter att
ha pröfvat världens nöjen funnit ro i grannskapet af Port-
Royal och förvärfvat de jansenistiska teologernas förtroende;
äfven om La Rochefoucaulds uppfattning af religionen icke
föll samman med den fromma markisinnans, voro hon och
hennes jansenistiska meningsfränder fullt på det klara med
att Maximerna icke innehöll© något som stred mot Guds ord
och kyrkofädernas läror, och när verket såg dagen 1665, voro
de ingalunda de trögaste att loforda och försvara det. La
Rochefoucaulds sista år lystes upp af vänskapen med ma
dame La Fayette; efter att ha smakat den litterära triumfens
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
