Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: La Rochefoucaulds Maximer - II. La Rochefoucauld och hans tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök.
stan beröfvad synen genom ett muskötskott. Han återvann
visserligen efter hand sina ögons bruk, men hans politiska
saga var slut; all hans oförskräckthet och ihärdighet hade
varit fåfänga.
Efter den första epoken af sitt lif hade La Rochefoucauld
förlorat sina illusioner, ur den andra epoken framgår han
som en hårdt pröfvad man, fläckad af lifvets smuts. I en af
sina maximer talar han om ett hat så starkt, att det ställer
oss på ett lägre plan än dem vi hata. La Rochefoucauld
kände till det hatet. Han berättar själf i sina memoarer att
han vid ett tillfälle försökte mörda Retz, den fruktade och
mäktige koadjutorn i Paris; Retz hade infunnit sig med
sina anhängare i Palais de Justice för att uppträda mot
Condé, som var anklagad för landsförrädiska intriger. La
Rochefoucauld lyckades därunder hålla fast Retz mellan tvä
dörar och uppmanade två af sina följeslagare att döda ho
nom; i memoarerna ursäktar han sig med att han själf i
hvarje ögonblick lopp fara att bli mördad. Hans menings
fränder vägrade dock att sticka till på någon annans befall
ning än Condés egen, och Retz kom undan till den stora
salen, där parlamentet var församladt; han afslöjade där det
försökta nidingsdådet och råkade i en förbittrad ordväxling
med La Rochefoucauld, tills de båda fienderna med våld
blefvo skilda från hvarandra. Retz berättar å sin sida sce
nen i sina memoarer, och anmärker helt torrt, at han i parla
mentet kallade La Rochefoucauld pultron, «hvilket jag ljög,
ty han är visserligen mycket tapper». Man har likaledes
båda parternas berättelse om en scen, som utspelades da
gen efter. Retz passerade en gata i spetsen för en högtidlig
procession och i full prästerlig ståt, och mötte därvid en ka
ross med La Rochefoucauld och Condé. De båda frondö
rerna stego ur vagnen och böjde fromt knä för att mottaga
den biskopliga välsignelsen, Retz utdelade den med en djup
hälsning, och La Rochefoucauld anmärker, att välsignelsen
mottogs med största vördnad, ehuru ingen af dem var ange
lägen om att koadjutorns önskningar skulle gå i uppfyllelse.
De båda scenerna ge i kort sammandrag all den hätska
vildhet och på samma gång all den kalla, reflekterade själf
behärskning, som utmärka Fronden. «Egennytta, grymhet
och sedeslöshet känneteckna alltid människorna,» skrifver La
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
