Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dostojevski.
Hvem är stark och ren nog för den sanna glädjen, så
som Dostojevski fattar den? Det kan kanske vara lätt att
bli uppmärksam på det enskilda, de små hvardagliga misä
rerna, som förstöra hvad till den sanna glädjen hör; men
är det ej så, att hela den allmänna atmosfären kring vårt
lif har förfalskats, förfuskats af den slags småsinta tankefattiga
irritabilitet, hvaraf för de flesta människor lifvets s. k. allvar
i själfva verket består. När blicken fattar denna allmänna
förträngning af horisonten, denna «själshudens» förhornande
till oemottaglighet för det fina, friska glädjeljuset (som i all
mänhet utgör de vuxnas hela öfverlägsenhet visavi de
«omogna», d. v. s. de ännu friska), då framspringer den
tanke som följde Dostojevski i plötsliga blixtar med långa
mellanrum genom hela hans lif; då anar man att Tauler
väl ej öfverdrifvit, då han anslår antalet af genomsnittsmän
niskans «själshudar» till 30 å 40! (I predikan öfver Luc.
10: 23: Saliga de ögon som se det I sen.)
Men hvem är stark nog för glädjen? Dostojevski gjorde
försök; han försökte med atheisten, öfvermänniskan, försök
som fortsattes af Nietzsche: han försökte med den helige (i
«Bröderna Karamasoff»), han försökte med den sjuke, den
dödsdömde, som plötsligt blifver seende och vill taga en hel
evighets marter blott för fröjden att vara. Han stannar vid
kristendomen såsom den enda visheten och frälsningen. Men
Ivans indignation! («Bröderna Karamasoff».) Är icke här
hans sista ord: jag ser att mänsklighetens lidande har me
ning och tror försoningen; men försoningen må vara aldrig sä
försonad, saligheten aldrig så salig jag afskyr den makt
som satt i gång detta fadda grymma spel; hvad som förtäl
jes i denna simpla tidningsnotis om en moders kval är tyngre
än alla evigheters försoningsfröjd; jag vill ej. Ivan Kara
masoff i Dostojevski fick intet svar hos kristendomen.
Den som kan förneka smärta och fruktan blir gud, säger
Kirilloff i «Dämonerna».
Genom lidandet till ekstasen : det är den väg alla stora
mystici ha gått. Så Dostojevski, och sä Nietzsche. Skall
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
